Rationalitet och känslor i politiken

Som väljare i ett demokratiskt samhälle finns det en outtalad förväntan om att vi ska använda oss av rationella måttstockar när vi går till valurnorna. Vi ska som individer beräkna fördelar och nackdelar mellan olika politiska alternativ för att landa i det beslut som vi tror innebär de största fördelarna både för oss själva och samhället som helhet. Samtidigt är det lätt att uppleva det som att en allt större del av de politiska budskap som förs fram i medierna är ämnade att tilltala våra känslor. Samtidigt anser många att känslor och politik inte ska sammanblandas. Känslor i politiken anses i någon mån som lite “fult” och ogenomtänkt.

Ett skäl till det kan vara vilken typ av väljare man i första hand tänker sig grundar sina politiska åsikter i känslor. Statsvetenskapliga studier har visat att känslor spelar stor roll framförallt för hur lågutbildade väljare formar sina politiska åsikter. Men känslor stärker människors politiska övertygelser, låg- såväl som högutbildade, och är i den rollen väldigt viktiga både för individen och som politiskt instrument.

Det må handla om invandringspolitik eller gängkriminalitet i förorterna, om vinstintressen i välfärden eller om maten som äldre människor får på äldreboendena. Politiska strateger och PR-konsulter gör sitt bästa för att behärska och tämja de uttryck som krävs för att väcka de känslor i väljarkåren som anses kunna gynna just deras syften.

Trumps seger i USA-valet och Storbritanniens utträde ur EU är de politiska händelser som är mest aktuella idag, där båda vinnarkampanjerna till stor del spelade på människors känslor. De politiska kampanjernas känslomässiga karaktär är bara två exempel som talar för vikten av förhållandet mellan känslor och politik idag.

Det politiska landskapet har under de senaste 15-20 åren präglats av sjunkande partimedlemskap. Det minskande intresset för att engagera sig politiskt i partier utgör en övergripande trend som gjort så att den enklaste vägen att locka potentiella väljare är att tilltala deras känslor. Det går dock att argumentera för att känslor alltid har spelat en stor politisk roll.

Även om partierna förr engagerade många fler människor med breda politiska plattformar så bör man ställa frågan om inte politiskt engagemang i slutändan ändå mestadels handlat om känslomässiga beslut. Kriminella ungdomsgäng väckte till exempel bred upprördhet i det tidiga 1800-talets London, vilket ledde till politiska åtgärder (termen moralpanik har för övrigt sina rötter där). Ett annat exempel får vi från det tidiga 1900-talets socialistiska rörelser. För många av dåtidens vänsterväljare handlade de förmodligen till största delen om känslomässigt enkla krav på rättvisa och solidaritet.

Det betyder inte att människor inte tänker rationellt, men kanske tvingas vi landa i slutsatsen att känslor är en förutsättning för rationella politiska tankar. För även en känslomässigt grundad politisk hållning kan såklart i slutändan landa i något rationellt och allmännyttigt. Det gäller bara att inte utnyttja de starka känslorna i tveksamma syften.