Etikettarkiv: rasism

Hey SD svansen, låt oss prata om våldtäkt. 

​Hör upp lilla SD svansen och alla ”Sverigevänner”, vi behöver snacka lite om det här med Sverige som våldtäktslandet nr 1 och hur ni får ihop det med att samtidigt hävda att tjejer ljuger om våldtäkter och att siffran 2% av svenska kvinnor våldtas varje år är ”för hög”. 
Vi börjar med det här med falska anmälningar av våldtäkter. Det brukar uppges att 7-14% av alla anmälningar är falska, ibland florerar absurda siffror upp till 80%. Sanningen är att bara ca 1-1.5% av anmälningar är bevisbart falska anmälningar. Av dessa har en majoritet ingen utpekad förövare  (vilket är en huvudorsak till att de bedöms som falska). Den vanligaste falska anmälningen är en ung tjej som hävdar sig blivit våldtagen på en offentlig plats. I många fall finns misstanke om att annat brott begåtts som tjejen inte kan/vågar anmäla. Dvs offret HAR blivit utsatt för något, bara inte den våldtäkt hon anmäler. (1,2) BRÅ beräknar att det sker ca 112 våldtäkter varje dag. Majoriteten sker i ett förhållande men det är främst våldtäkter med ytligt eller helt okänd gärningsman som offren vågar anmäla eller ens erkänna att de skett. 
Vad gäller Sverige som landet med flest våldtäkter och att detta enbart skulle bero på att invandrare våldtar. I Sverige har ca 30% av befolkningen rötter utanför Sverige. Det vill säga är själva födda utanför Sverige eller har en eller två föräldrar födda utanför Sverige. Strax över hälften av dessa är män (ca 16% av befolkningen). Ca 7% av befolkningen är män med utomeuropeisk härkomst. Samtidigt uppskattas ungefär 25% av Sveriges kvinnor blivit våldtagna någon gång i sitt liv. De 7% utomeuropeiska manliga invandrarna  (inkl 1åriga pojkar) verkar ligga i rejält för att hinna med allt det. Alternativet är att européer och svenska vita män hjälper till rätt bra med att hålla statistiken uppe… 


Nå. Det åt sidan. 25% dvs 1 av 4 kvinnor har någon gång våldtagits. Det låter enormt högt eller hur? Det är mycket. Men inte högst i världen. I Indien är siffran nästan den dubbla. I Sydafrika uppges 1 av 3 kvinnor blivit våldtagna bara senaste 12 månaderna, andra siffror uppger att ca 3600 kvinnor våldtas i sydafrika _varje dag_ (4). I Kongo uppskattas mellan 80-90% av alla flickor och kvinnor över 13 ha blivit brutalt våldtagna. I USA har lite mer än var fjärde kvinna blivit våldtagen. Jag kan fortsätta. Sveriges statistik beror på en rad saker. Exempelvis att vi är ett av få länder som räknar ALL penetration utan tillstånd som våldtäkt. Oavsett kön på den som blir utsatt, oavsett vad det är som används för penetrationen. Vi har också exakt samma regler för våldtäkt i ett äktenskap som utanför det. Något många länder inte har där våld och våldtäkt inom en relation inte räknas som olagligt. Vi har dessutom en pågående diskussion om sexuellt våld där kvinnor idag tex är rätt medvetna om att det ÄR olagligt om någon tafsar på dem på en festival eller trycker upp ett finger mellan deras ben i kön till krogtoan. Saker som i många andra samhällen (och trots allt även här) fortfarande ses som sånt kvinnor får räkna med och stå ut med. (3) Vi har också ett system där varje enskild våldtäkt registreras för sig OCH per gärningsman. Dvs om jag våldtas 30 ggr av min partner ger det 30 anmälningar i statistiken. Om en person våldtas av 4 män ger det 4 anmälningar om gruppvåldtäkt i statistiken.  Det är helt enkelt vanskligt att jämföra statistik rakt över. Men ska vi nödvändigtvis göra det så är det snarare BRA att vår anmälningsbenägenhet och vida begrepp av sexuellt våld är vad den är. Vi sticker ut, men det är inte nödvändigtvis negativt. 
Så lilla SD svansen, hur vill ni ha det? Är Sverige drabbat av en ”våg” av våldtäkter eller ljuger kvinnor om sin utsatthet? Ni vet, ni kan inte få båda delarna. Om A får ni också acceptera att svenska män våldtar mer än ni vill tro att de gör. 
(1) http://www.expressen.se/gt/falska-valdtaktsanmalningar-ytterst-ovanliga/

(2) https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2008/Nr-4-2008-Argang-74/Felaktiga-forestallningar-om-falska-valdtaktsanmalningar-gor-att-de-mest-utsatta-kvinnorna-sviks/

(3) http://www.metro.se/artikel/här-är-sanningen-bakom-statistiken-för-våldtäktslandet-sverige-xr

(4) https://www.wits.ac.za/news/latest-news/general-news/2015/2015-06/rape-stats-poorly-reflect-reality.html

Öppet brev till Malena, Sanna och Robert.

Hej Malena, Hej Sanna och Hej Robert. 

Vi som skriver detta brev är alla personer som på olika sätt drabbas av rasism. Vi är dessutom alla personer som gärna dras fram när man vill visa upp att det går att integreras i det Svenska samhället. Vi är adopterade och får ofta agera alibis för vita svenskars rasism där vi förväntas hålla med i egenskap av ”inte riktiga invandrare”. Samtidigt som vi möter glåpord, påhopp och ibland även fysiskt våld när vi rör oss i samhället, för det står inte i våra pannor att vi kom till Sverige via adoption. 

Vi riktar oss till er då ni alla sagt er vara emot rasism och rasistiska stereotyper. För att ni hävdar att ni vill vara på vår sida. Ord som just nu klingar extremt falskt. 

Först av allt undrar vi hur ni, Robert och Sanna, tänkte med att reproducera rasism för att visa att rasism är fel? Det är som kring barn, de gör vad vi gör inte vad vi säger. Visar vi rasism genom nidbilder blir rasismen okej oavsett om poängen i slutet är att rasism är fel. Flera av oss bakom denna text har fått uppleva rasisistisk mobbing och trakasserier där populära sketcher och scener ur filmer eller böcker använts som inspiration och som maktmedel för att säga att vi varit för känsliga eller humorlösa när gliringar och hån gjort för ont.

Oscarsteatern: Varför fortsätter ni använda nästan enbart vita skådisar/musiker i era uppsättningar? I en revy om inkludering varför saknas just inkludering och en bredare representation? Det råder ingen brist på duktiga artister som inte är vita, så vari ligger egentligen problemet? Att det bara ”råkat” bli så är inte svar nog.

Robert, vad för vinst finns det för dig att klä ut dig till en stereotyp bild av arab i syfte att säga att alla araber inte är sådär? Vore det inte bättre att gestalta araber på helt andra sätt än stereotyperna föreskriver för att ge publiken en aha upplevelse mitt i skratten? Efter alla år av rasistiska nidbilder i den humor du förmedlar, ex kring samer, är det inte dags att gå vidare nu och bli lite modern? Att du kunnat slinka undan kritiken genom att ligga lågt och inte själv posta något om detta ursäktar inte din utklädnad till ”araben med kamelen”. Att ni alla som arbetar med revyn på Oscars kallar er antirasister är heller ingen ursäkt för detta beteende för du/ni reproducerar rasism, oavsett hur ”god” tanken bakom varit. 

Sanna, du som står upp mot mobbing, varför reflekterade du inte ens en gång över vad din bild kunde skicka för signaler när den delades helt utan bakgrundsinfo? Det är faktiskt din skyldighet att ge kontext till en rasistisk stereotyp, inte att läsaren ska behöva börja googla på vilken revy du är med i och vad bilden kan vara tagen ifrån. (Info som f.ö inte alls är så speciellt tydlig av det som finns på nätet). Varför skriver du om hur arg du blir över att människor pekar på att ditt _handlande_ är rasistiskt (inte att du är rasist) istället för att faktiskt försöka lyssna till kritiken? Vi var flera som backade dig när det drevades om din tröja. Personer som stöttade dig mot nätthatet som nu kallas epitet som sinnessjuka på din facebooksida. Borde inte någon som kämpar så mot mobbing försöka motarbeta det även om det drabbar någon som gett dig kritik? 

Slutligen riktat till Malena. På din Facebook är det lätt att få intrycket att riktig rasism, rasism värd att bekämpa enbart är rasism riktat mot flyktingar. Tror du det gör mindre ont för en adopterad från Korea att höra ”jävla guling, stick tillbaka där du kom ifrån!” än för en flykting? Tror du slagen känns mindre, lämnar färre blåmärken, mindre oro och rädsla eller mindre sår på själen för att ens föräldrar är vita svenskar och du själv adopterad? Rasism är rasism vare sig den riktas mot adopterade, personer som inte ses som svenskar men är födda i Sverige eller nyanlända invandrare och flyktingar. Den gör inte mindre skada vem av oss den än riktas mot. Att skriva att rasism mot östasiater ”kanske” är ett problem, något vi eventuellt får prata om ”i framtiden” är att förminska rasism mot vissa folkgrupper något enormt. Det visar också en stor oförstående över hur rasism fungerar för rasism är så mycket mer än SD och brända flyktingboenden. SD är inte ens problemet, de är symtomet. 

Till sist riktat mot er alla: Rasism är saker som man gör, inte bara något man är. Det går att göra rasism utan att vara rasist. Oscarsteaterns revy gör rasism. Det betyder inte att alla i revyn är rasister. Även med goda intentioner kan det slå fel. Det stora att göra då, om en verkligen är en antirasist, är att be om ursäkt. Läsa på lite mer om rasistiska nidbilders historia och tänka igenom sina handlingar en gång extra. Detta handlar egentligen om något större än er alla tre. Stereotyper med glimten i ögat är helt okej om det i övrigt finns en bred representation av andra gestaltningar. Så är inte fallet med rasistiska nidbilder. 9 av 10 gånger är dessa de enda som lyfts fram och då gör de skada, i vissa extrema fall till och med med en dödlig utgång. 

Självkritik är den svåraste delen av politisk aktivism oavsett vad den gäller, men det är enda vägen till en sann förändring. Vi förstår att det inte är lätt att få kritik när en menat väl men kanske är det just då kritiken egentligen är som mest befogad. Den som gör fel medvetet vet redan att det är fel, det är de omedvetna handlingarna som skadar som vi alla måste vara vaksam mot. När ens största försvarare dessutom är de en normalt tar avstånd från (läs SD svansen) känns det extra angeläget att fundera vad för budskap det är som kommit ut. Rasism börjar inte i brinnande byggnader och våld, det börjar i de små sakerna som en ”kåt geisha” och en arab med sin kamel…. 

Hälsningar: 

Paula (Colombia), Marie (Forna Jugoslavien), Yvonne (Sri-lanka), Katarina (Sydkorea), Markus (Sri-lanka), Lii (Sri-lanka), Bonnie (Chile), Freddy (Ecuador), Maria (Sydkorea), Tarik (Etiopien). 

(Länderna vi adopterats ifrån inom parentes) 

Människors beteenden har aldrig enkla lösningar.

De ”invandringskritiska” så kallade ”Sverigevännerna” har tre för närvarande ständigt återkommande diskussioner där de tycker att svaren och lösningarna är enkla. Att SD med svans ständigt letar enkla svar är inget ovanligt, men i detta fallet verkar även icke SDare anse att svaren är enkla. När det kommer till människor och människors förehavanden finns dock aldrig enkla lösningar. Människor är svåra varelser, hur vi agerar med och mot varandra är ännu knepigare att reda i. Jag tänkte ge mina tankar om dessa tre återkommande frågor: 1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott oavsett situation. 2. Vägra separata badtider för kvinnor/de som inte är män. 3. Förbjud minderåriga gifta flickor att bo ihop med sina män.

  1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott.

det_svarta_fc3a5ret

Debatten om att kunna utvisa alla invandrare för grova brott blossade upp strax innan jul. Bland annat uppeldat av Joakim Lamottes (minst sagt) onyanserade FB inlägg om 4 killar från Nordafrika som inte kan utvisas då det inte finns några bevis på varifrån de kommer. Detta tyckte Lamotte med en stor rad följare inte ska spela någon roll. Det var bara att utvisa packet, om de hamnade i tortyr, avrättades eller dumpades i något land de inte hade kopplingar till kvittade totalt. Ut skulle det.

Det kan verka enkelt när känslorna svallar efter att 4 killar gjort en fasansfull våldtäkt att de bara ska ut, oavsett pris. Samtidigt skall vi föreställa ett rättssäkert land (insert ironiskt skratt) och där funkar det helt enkelt inte att utvisa personer när en inte vet varifrån de kom, eller när en vet varifrån de kom och att de kommer torteras eller dödas om de blir utvisade tillbaka. I Svensk lag är det redan okej att utvisa invandrare som ännu inte fått svensk medborgarskap om de utför grövre brott, tex rån/våldtäkt/mord. Detta är dock villkorat utifrån mänskliga rättigheter där utvisning inte får ske om det är stor sannolikhet att personen kommer utsättas för tortyr eller avrättning.

Att tumma på de mänskliga rättigheterna är för många enkelt när det gäller personer som de anser gjort så grova brott att de inte längre har ett mänskligt värde. Problemet är att om vi börjar se förbi de mänskliga rättigheterna är det inte alls svårt att tumma på det i andra fall också. Att asylrätten och den mänskliga rättigheten att slippa krig och förföljelse börjar utarmas eller rent av struntas i helt är en reell fara för _alla_. De länder som gått längst i att ignorera asylrätten är också de länder som i rask takt börjat inskränka saker som pressfrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet genom att tex förbjuda demonstrationer. Är det dit vi vill gå?

2. Vägra separata badtider.

c3a4ventyrsbad.jpg

Detta är en fråga som delar feministiska kretsar men verkar ganska självklart för många: Att ha separata badtider är ett steg i fel riktning och enligt islamofoberna ett tydligt tecken på islamiseringen.

Separata badtider är inget nytt. Många badhus har länge haft 2-3 timmar i veckan där bara kvinnor får bada och 2-3 timmar bara för män. Det finns också tider där motionssim inte är tillåtet och tider där bara motionssim är okej. Ingen protesterar mot motionssimningen men separata badtider pga kön är det många som får dåndimpen över. Eller ja, det har inte varit ett problem alls fören det började skyllas på muslimer. Troligen har det inte varit ett problem innan eftersom 1. de flesta har förstått varför framförallt kvinnor uppskattat att ha en möjlighet att bada utan mäns närvaro. 2. Det har inte funnits en rasistisk aspekt i argumenten för och emot separata badtider. Många som är emot idag är inte emot för att de inte ser vitsen med separata tider, utan för att de bara inte vill tillåta något som gör livet lite lättare för en del muslimska kvinnor.

Det är enkelt att se separata badtider som ett steg bakåt, å andra sidan verkar vi ju inte gått bakåt av alla de tiotals år detta redan existerat. Vi lever heller inte i en perfekt värld ännu, och hur fel det än känns att kvinnor och transpersoner inte skall våga bada med män är det så det ser ut. Den situationen ändrar vi inte genom att be kvinnor eller transpersoner att skärpa till sig, svälja sin rädsla och bada ändå. Det måste gå att jobba parallellt med dessa frågor. Att dels tillåta de som inte är män att få andrum i badandet och slippa män. Dels arbeta med att män helt enkelt ska ge fan i att bete sig rövigt mot personer som inte är män i badhuset.

Imo är det helt enkelt så att separata badtider för personer som inte är män behövs samtidigt som arbetet för att alla ska få/våga bada med män fortgår. Separata badtider bör ses som en tillfällig lösning på ett svårare problem, en symtomlindring men inte en hållbar långsiktig lösning.

3. Förbjud minderåriga gifta flickor att leva ihop med sina män. 

Äktenskap

Med krig och oroligheter i världen har mängden flyktingar till Sverige ökat. Med detta har det också blivit en ökning av flickor som kommer hit och är under 18 men redan gifta. De kommer nästan alltid hit tillsammans med sina (generellt betydligt äldre) makar. Att barnäktenskap inte är något som skall tillåtas i Sverige är givetvis en självklarhet, däremot är det inte lika självklart hur vi skall behandla de minderåriga flickor som redan är gifta när de sätter sin fot på svensk mark.

Även i fråga om barnäktenskap sker en normaliseringsprocess. Den som gifts bort som barn har normaliserats in i att detta är det liv hon ska ha. Efter  lång tid på flykt, med allt det innebär, blir mannen den trygghet hon har oavsett hur fel äktenskapet i grunden är. Att separera flickan från sin man är att ta hennes troligtvis enda trygghet ifrån henne. Det svåra med människor är ju att vi kan finna trygghet även i hemska situationer. OM mannen är kontrollerande, kanske misshandlar henne etc kan han ändå vara den enda hon känner sig trygg med.

Att ha mannen och flickan i samma boende ger dels möjlighet att låta flickan behålla sin trygghet, dels en möjlighet att ha koll på relationen och hur hennes situation verkar. 16-17 åringar i Sverige som bor ihop med äldre partners är inte helt ovanligt. Att flickan inte är myndig men mannen är det måste inte automatiskt innebära att han gör henne illa, men eftersom äktenskapet är påtvingat i 99.99% av dessa fall är det ändå bra att ha koll. En koll vi inte får av att tvinga isär paret där risken blir stor att flickan återvänder till mannen så fort hon fyllt 18 och inte längre kan tvingas av svenska myndigheter att inte bo med honom.

Att låta gifta omyndiga flickor bo med sina män kan alltså vara ett medel för att hjälpa flickan ur situationen på ett sätt som är bra för henne, istället för att göra det sätt som känns mest moraliskt rätt för oss.

frabz-Its-Complicated-6b785c.jpg

Sammanfattat: Det finns aldrig enkla svar, och vi gör ingen vinning av att låssas som att lösningarna på människors beteenden, viljor och önskemål någonsin är enkelt.

 

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)

12493775_1225589697469881_2476265678324965498_o

Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)

11849282_902451486513405_1616090218_n

Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.

manshat-och-kvinnohat

Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Vad orsakar överrisk för brott? Fattigdom

Delade en skärmdump på min FB sida från en tråd på Familjeliv som inte speciellt subtilt vill göra gällande att Sverige skulle ha exceptionellt mycket våldtäkt och att detta beror på invandringen. Jag  bemötte detta på sidan och varför Sverige sticker ut i statistiken (hint, det beror inte på invandringen). Som vanligt när sånt här diskuteras kommer såklart folk som vill motsätta sig det som står och framförallt genom att lyfta att invandrare ju faktiskt ÄR överrepresenterade i brottsligheten. Detta ändras sen i argumentationen till ett bevis för att 1. Invandrare utför mer brott än svenskar och 2. brottslighet ligger i invandrarnas kultur/gener samt 3. att säga emot detta skulle vara att gå emot yttrandefriheten (eller nått ditåt). Eftersom argumenten bygger på gigantiska missförstånd av två viktiga begrepp: Överrepresentation och Yttrandefrihet tänkte jag tala lite om dem nu. Mest om vad överrepresentation och överrisk faktiskt betyder.

Att vissa grupper i samhället är överrepresenterade betyder inte, har aldrig betytt och kommer aldrig betyda att de automatiskt gör mer brott än andra grupper i absoluta tal. Eller att de ens gör mer brott procentuellt. Överrepresentation/överrisk betyder att vissa grupper gör fler brott procentuellt än vad de utgör i befolkningen. Dvs att om en grupp utgör 10% av befolkningen men gör 15% av brotten är de överrepresenterade i statistiken.

De senaste siffrorna som går in på djupet på brott och invandringen är från BRÅ 2005. I dessa framgår att invandrare och deras barn har 2.1 gånger högre risk att utföra brott än infödda svenskar. Som högst har de 4 gånger högre risk att utföra vissa brott, däribland är grova våldsbrott (misshandel, mord) och våldtäkt. Inom vissa områden är de istället underrepresenterade (skattebrott och visst bedrägeri). För olika invandrargrupper varierar också under/överrepresentationen. Så siffran 2.1 är väldigt generaliserande, oavsett överstiger den inte 2.5 när samtliga brott räknas in eller 4.0 när vi bara räknar sexualbrott.

Så vad innebär då denna överrisk/överrepresentation? Jo ungefär detta; Invandrare och deras barn är dubbelt så troliga att misstänkas för brott. Det betyder att har vi 100 svenskar som gör 2 brott och 50 invandrare som gör 2 brott har båda grupperna gjort lika många brott, men eftersom invandrarna är hälften så många som svenskarna misstänks de för brott dubbelt så ofta. För att inte vara överrepresenterade hade invandrarna behövt göra hälften så många brott som svenskar, dvs 1.

En av de mest överrepresenterade grupperna är personer från Nordafrikanska länder, de stod för enbart 0.7% av brotten men eftersom så pass få (sett till populationen som helhet) är från dessa länder blev överrepresentationen hög. Den invandrargrupp som 2005 stod för flest brott var nordiska invandrare från Finland och Norge samt nordeuropeer från baltländerna.

Nu baseras dessa siffror på misstänka gärningsmän vilket inte ger hela bilden av hur brott fördelar sig. Bland annat påverkar sådant som att polisen oftare utreder brott med icke nordiska gärningsmän, och att dessa oftare lagförs för brotten. Selektivitet hos polisen förklarar inte hela överrepresentationen utan istället finns två andra viktiga aspekter till varför det kan se ut såhär. (Två som inte är ”kultur” eller ”gener”).

ojämn

Först av allt: Kön. Det är mer än 3 gånger troligare att en man skall misstänkas för brott än att en kvinna ska göra det, inom vissa brott är siffran högre. Kön är alltså en större faktor än etnicitet. En ännu större del är socioekonomisk bakgrund. Personer vars familj någon gång levt på ekonomiskt bidrag från kommunen löper 4 gånger högre risk att misstänkas för brott än någon som inte gör det, och jämför vi mellan de fattigaste i landet och de rikaste har de fattiga 5 ggr högre risk att misstänkas för brott.

Ekonomi och kön är alltså betydligt mer avgörande för risken att falla in i brottslighet än vad ursprung är. Lägg på detta till att invandrare har en övervikt av unga män som är i ”brottsriskålder” (de flesta slutar utföra brott nån stans runt att de fyller 45-50 år) jämfört svenskar, och invandrare har mycket oftare levt på bidrag eller låga inkomster nära existensminimum jämfört svenskar. Så invandrare återfinns alltså i större skala i de två grupper som har absolut högst risk för brottslighet: Män och fattigdom. Det är en stor förklaring till deras överrepresentation! En annan förklaring hör ihop med själva invandringen, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Så vad sägs om att vi snackar om den verkliga elefanten i samhällsrummet: Segregationen och klassklyftorna? Bara en tanke liksom….

elefanten-680x362

Så, med andra ord: Infödda svenskar står för majoriteten av brott, inkl sexualbrott som våldtäkt. MEN eftersom invandrare gör fler brott än de ”borde” så är de överrepresenterade. 3% av infödda svenskar har misstänkts för brott, motsvarande 4-12% av invandrare. Absoluta majoriteten oavsett grupp har alltså aldrig ens misstänkts för brottslighet. Som den rättsstat vi är vet vi också att misstanke om brott inte är samma sak som att vara skyldig.

Sist men inte minst: Du har din yttrandefrihet, jag har min. Du får säga korkade saker, jag får säga att de är korkade. Yttrandefrihet är inte en envägsgrej. Din rätt till din åsikt står inte över min rätt att säga emot den. Vore nice om alla SDare (och Ivar Arpi) kunde greppa det nån gång.

 

 

Landet Mellanförskap

Mellanförskap är inget vidare nytt begrepp men det är ändå inte speciellt spritt. Därför börjar jag det nya året med en text om detta, väldigt användbara, ord. Mellanförskap är vad många av oss hamnat i som är adopterade, men även barn till invandrare som aldrig varit tillbaka till sina föräldrars ursprungsland.

Att leva i ett mellanförskap handlar om förväntningen från samhället att en ska vara en del av den kultur de _tror_ att ens utseende tillhör (afrikansk kultur, sydamerikansk, indisk osv) samtidigt som en förväntas vara totalt integrerad i den svenska kulturen. Punkt ett gör att vi aldrig fullt accepteras inom punkt två. Vi ses inte som svenskar, får ständigt höra att vi inte passar in här, hör hemma här eller har en given plats i Sverige, samtidigt som vi pga vår uppväxt inte heller passar in i våra ursprungsländer, reser vi tillbaka är vi inte mer än turister.

Som adopterad blir mellanförskapet extra tydligt, där invandrare fortfarande kan finna gemenskaper hos varandra står adopterade ensamma. Oftast växer vi upp i en nästan helt vit miljö, där vi saknar personer att spegla oss i. Samtidigt är representationen runt oss i media också extremt vit vilket ger få möjligheter att finna karaktärer i film eller tv där vi kan känna igen oss till fullo. Att prata om allt detta som adopterad är svårt, vi förväntas inte behöva se barn från olika världsdelar i tv, eller kunna ha icke stereotypa karaktärer i barnböcker från länder vi själva kommer från. Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam.

adoption

Som adopterad skall du bara vara glad över att vara här, att inte känna sig hemma till fullo på grund av rasismen i samhället ses som anklagelser mot de som adopterat. Därför håller många adopterade tyst om det mellanförskap de känner. Att vilja söka sina rötter för att på något vis finna en tillhörighet är ett  stort steg att ta. Kommer ens adoptivföräldrar tro att en inte tycker om en? Vad händer om en träffar sina biologiska föräldrar? Det är heller inte helt ovanligt att adopterades längtan efter att finna sina rötter anklagas för att vara bakåtsträvande och löjligt. ”Biologi är inte allt”, ”varför duger inte det du har här?”- Sådär kan det låta, eller värre. Att dessutom vara kritisk till hur adoptioner sköts i många fall, eller till hur adopterade hamnar i just ett mellanförskap kan riktigt sätta människor i spinn där de spyr ur sig nedsättande kommentarer och ren rasism . Vi ska vara glada och tacksamma, allt annat är helt enkelt fel eller så får vi skylla oss själva som gör oss till offer när vi påtalar att vi inte fullt ut accepteras i samhället.

Att prata om mellanförskapet, speciellt för adopterade, är också viktigt för att ha förståelse för saker som sker när adopterade, eller andra, försöker finna sin identitet. På senare tid har jag sett personer inom antirasismen som har en stark och trygg identitet kring sitt ursprung håna och hetsa mot bla adopterade som försöker finna var de hör hemma. De anklagas för att ”lajva blatte”, att spela utsatt, eller i vissa fall anklagas för att öht inte vara utsatta eftersom de inte är från ”orten” (Orten = Förkortning av ”förorten” och syftar generellt på förorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö). Denna fixering vid att vara från ”orten” har gjort att orten i sig glorifieras. Att vara därifrån ses som ett kvitto på att vara ”rasifierad på riktigt” och plötsligt finner vi som är adopterade att vi ännu en gång stängs ute i kylan. De flesta adopterade är inte från orten, många har aldrig bott där, men det gör inte att vi inte mött och möter rasism, det gör inte att vi inte blir rasifierade. Dessutom är orten något som finns i någon skala i _alla_ städer och jag kan säga att när jag växte upp var jag så grymt avundsjuk på alla som växte upp i förorten, för de hade nått jag saknade: Gemenskap.

Nä då människor som inte vuxit upp i ”orten” men som ändå rasifierats försöker härma kulturen som kommit att byggas i ”orten” handlar det om sökandet efter gemenskap. Att finna en plats till sist där en kan få höra hemma, spegla sig i andra som ser ut som en själv, möter liknande fördomar som en själv. Gissa då om det gör ont när detta istället möts av hån och exkludering? Mellanförskapet gör att vi som fastnat där ständigt balanserar på en lös lina. Går vi för mycket mot samhörighet med de vita majoritetssvenskarna riskerar vi att internalisera rasism och därmed välja att kasta andra rasifierade under bussen utan att blinka (Ungefär som Makode Linde och Marika Carlsson gör i sitt artisteri). Förstärker vi istället det hos oss som hör till det land och kultur där vi föddes eller våra föräldrar härstammar ifrån riskerar vi att dels falla i fällan av att vara västerlänningar som utnyttjar fattiga i andra länder, dels anklagas för att vilja lajva ”blatte från orten”. Hur vi än gör blir det inte rätt och vi tvingas tillbaka till mellanförskapet och bristen på samhörighet.

Genom att prata mer om detta tänker jag att vi som sitter i mellanförskapet måste börja söka gemenskap hos varandra, snarare än de som har privilegiet att kunna stå starka i sina identiteter. På sistone har det förutom hån mot de i mellanförskap också skett en närmast häxjakt mot det som lite föraktfullt kallas ”identitetspolitik” (förkortat idpol). Idpol har en viktigt plats, inte alltid men ofta. Det är enkelt för den som aldrig saknat en tillhörighet att säga att identitet kvittar, men för den som aldrig fått höra till fullt ut blir identitet viktigt, och för alla oss (även de med en stark identitet) som ständigt får höra att den identitet vi har inte är god nog för detta samhället blir identitet extra viktigt. Det handlar om att få reclaima vilka vi är, att få höra till och att få säga ”Detta är JAG och hör hör jag hemma!”.

lost

 

Mellanförskap är en ständigt gnagande känsla av att vara borttappad. Att leta efter sitt hem men inte hitta det. Det är stängda dörrar i ansiktet gång på gång, samtidigt som en när en försöker lyfta problemet för höra att en visst hör hemma här. Mellanförskap är en lång rad av motsättningar och det är inte lätt att komma förbi, men om vi pratar mer om detta kanske fler kan få hitta hem.

 

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

Börja se internet som en del av det verkliga livet.

För många år sedan när jag först kom i kontakt med internetanvändandet på allvar var den generella åsikten att internet inte var verkligheten. Det pratades om nätet och om ”In real life” (IRL) som totalt väsensskillda saker. Synen på internet som något diffust, bortkopplat från det övriga livet lever kvar. Problemet är att internet idag är en sådan naturlig del av de flestas liv att vi inte längre kan göra denna tydliga gränsdragning. Nu kanske någon undrar varför jag lägger tid på detta i dessa tider med terrorattentat på löpande band mot personer som inte ser svenska ut? Jag ska förklara.

Vi är många som länge pekat på hur högerextremister använt internet som en möjlighet att knyta kontakter och hetsa mot invandrare de inte ser som önskvärda (främst muslimer och mörkhyade/svarta). På ljusskygga ställen såsom Nordfront har det länge mobiliserats för och hetsats om våld. När vi pekat på detta, lyft fram näthatet, mordhoten och uppmaningarna att döda alla n*gr*r eller dyl så har de flesta mest suckat och tyckt att det är ju faktiskt bara på internet. I verkligheten tycker folk inte sådär, i verkligheten kommer ingen göra något våldsamt…

Så kom dagen, den 22;a Juli 2011. En man tar sig ut på en Ö i Norge och mördar 69 personer. När hela världen frågade sig varför hade han faktiskt svaren: För att han, via internet, diskuterat med andra i månader och år om hotet muslimerna utgör. Han hade valt att agera eftersom han kände stöd från debattörerna på olika nätforum att någon måste göra något åt detta. Få samhället att vakna och se att muslimer inte skall komma till Norge, eller norden. Så han förberedde sig, skrev ett manifest, och skred till verket.

Efter detta kan en tycka att många borde fattat att internet är en viktig aspekt i hur dagens extremister finner varandra och ger varandra stöd och kraft. Ändå har förnekandet fortsatt. ”Internet är inte verkligheten” låter det, gång på gång. Samtidigt hetsar SDare i var och vartannat kommentarsfällt. ”Ställ en K-pist på bron och skjut alla som vill ta sig över”, ”Synd ingen var i skolan när den brann ner”, ”Mosa kackerlackorna tills de slutar komma hit!” osv osv. Hatet och våldshyllningarna haglar. Tilltänkta asylboenden brinner, romer som tigger på gatorna misshandlas, deras tält sätts i brand. Varje gång svarar SDarna och nazisterna att det krävs mer, värre är att vänta, ”Vakna Sverige innan inbördeskriget kommer!”. På internet spyr de ut sitt hat, hetsar och hotar, jagar på varandra. Under bilder på drunknade flyktingbarn hurrar de, på sina egna nyhetssajter publicerar de sin egen verklighet. Å samhället ser på, för internet är ju inte verkligheten…

irl

Så plötsligt händer det igen. Denna gång i Sverige. En ung man går in i en skola och hugger ner personer som inte ser svenska ut. Syftet? Vi kan inte hundra  veta eftersom han dog, men av allt att döma ville han visa ”invandrarpacket” att de inte hör hemma här. Varifrån kom hatet, varifrån fick han styrkan att göra detta? Jo, precis som Breivik hämtade han kraftet från internet. Från alternativ media som ger en endaste bild av invandrarna: Som farliga, mordiska, terrorister och våldtäktsmän. Liksom Breivik har han läst debatter och kommentarer som hetsat mot invandrare, som önskat att alla invandrare ska dö istället för att bo i Sverige. Liksom Breivik valde han att agera, och vi kan bara tacka gudarna att han inte hade möjligheten att döda lika många.

Medan både svensk och internationell media skriver om detta dåd, om offren, om mördaren och om hur det påverkat alla runt om så väljer hatsiterna att titta åt ett annat håll. De som påstår sig stå för ”sanningen” och belysa allt ”pk-media” tystar ner låssas om att detta terrordåd inte ens ägt rum. Varför? Troligen för att det inte passar in i deras åsiktsram att lyfta något negativt deras ”egna” gjort. De vill kasta skit på muslimer och invandrare, inte erkänna sina egna brott. De vill i fred få fortsätta att måla upp en verklighetsbeskrivning där alla som inte är vita är farliga och onda och de vita svenskarna är de goda, de hotade. De som måste stå upp för sitt fosterland. I detta driver de snart fram en ny terrorist.

Ska vi verkligen fortsätta att se internet som en egen bubbla, bortkopplad från verkligheten? Ja tycker nog en del. Många kommer fortsätta snacka om ”irl” och ”på nätet”. Nej säger jag. Det som skrivs på internet påverkar vardagen utanför. Det som skrivs där kan få ödestigra konsekvenser. Vi kan inte tillåta hat på internet bara för att det inte är något som sägs öga mot öga. Det är dags att vi på allvar ser internet som en del av vår vardag och därmed agerar mot hatet på samma sätt som vi skulle reagera om någon i fikarummet önskade livet ur någon!