Etikettarkiv: antirasism

Hey SD svansen, låt oss prata om våldtäkt. 

​Hör upp lilla SD svansen och alla ”Sverigevänner”, vi behöver snacka lite om det här med Sverige som våldtäktslandet nr 1 och hur ni får ihop det med att samtidigt hävda att tjejer ljuger om våldtäkter och att siffran 2% av svenska kvinnor våldtas varje år är ”för hög”. 
Vi börjar med det här med falska anmälningar av våldtäkter. Det brukar uppges att 7-14% av alla anmälningar är falska, ibland florerar absurda siffror upp till 80%. Sanningen är att bara ca 1-1.5% av anmälningar är bevisbart falska anmälningar. Av dessa har en majoritet ingen utpekad förövare  (vilket är en huvudorsak till att de bedöms som falska). Den vanligaste falska anmälningen är en ung tjej som hävdar sig blivit våldtagen på en offentlig plats. I många fall finns misstanke om att annat brott begåtts som tjejen inte kan/vågar anmäla. Dvs offret HAR blivit utsatt för något, bara inte den våldtäkt hon anmäler. (1,2) BRÅ beräknar att det sker ca 112 våldtäkter varje dag. Majoriteten sker i ett förhållande men det är främst våldtäkter med ytligt eller helt okänd gärningsman som offren vågar anmäla eller ens erkänna att de skett. 
Vad gäller Sverige som landet med flest våldtäkter och att detta enbart skulle bero på att invandrare våldtar. I Sverige har ca 30% av befolkningen rötter utanför Sverige. Det vill säga är själva födda utanför Sverige eller har en eller två föräldrar födda utanför Sverige. Strax över hälften av dessa är män (ca 16% av befolkningen). Ca 7% av befolkningen är män med utomeuropeisk härkomst. Samtidigt uppskattas ungefär 25% av Sveriges kvinnor blivit våldtagna någon gång i sitt liv. De 7% utomeuropeiska manliga invandrarna  (inkl 1åriga pojkar) verkar ligga i rejält för att hinna med allt det. Alternativet är att européer och svenska vita män hjälper till rätt bra med att hålla statistiken uppe… 


Nå. Det åt sidan. 25% dvs 1 av 4 kvinnor har någon gång våldtagits. Det låter enormt högt eller hur? Det är mycket. Men inte högst i världen. I Indien är siffran nästan den dubbla. I Sydafrika uppges 1 av 3 kvinnor blivit våldtagna bara senaste 12 månaderna, andra siffror uppger att ca 3600 kvinnor våldtas i sydafrika _varje dag_ (4). I Kongo uppskattas mellan 80-90% av alla flickor och kvinnor över 13 ha blivit brutalt våldtagna. I USA har lite mer än var fjärde kvinna blivit våldtagen. Jag kan fortsätta. Sveriges statistik beror på en rad saker. Exempelvis att vi är ett av få länder som räknar ALL penetration utan tillstånd som våldtäkt. Oavsett kön på den som blir utsatt, oavsett vad det är som används för penetrationen. Vi har också exakt samma regler för våldtäkt i ett äktenskap som utanför det. Något många länder inte har där våld och våldtäkt inom en relation inte räknas som olagligt. Vi har dessutom en pågående diskussion om sexuellt våld där kvinnor idag tex är rätt medvetna om att det ÄR olagligt om någon tafsar på dem på en festival eller trycker upp ett finger mellan deras ben i kön till krogtoan. Saker som i många andra samhällen (och trots allt även här) fortfarande ses som sånt kvinnor får räkna med och stå ut med. (3) Vi har också ett system där varje enskild våldtäkt registreras för sig OCH per gärningsman. Dvs om jag våldtas 30 ggr av min partner ger det 30 anmälningar i statistiken. Om en person våldtas av 4 män ger det 4 anmälningar om gruppvåldtäkt i statistiken.  Det är helt enkelt vanskligt att jämföra statistik rakt över. Men ska vi nödvändigtvis göra det så är det snarare BRA att vår anmälningsbenägenhet och vida begrepp av sexuellt våld är vad den är. Vi sticker ut, men det är inte nödvändigtvis negativt. 
Så lilla SD svansen, hur vill ni ha det? Är Sverige drabbat av en ”våg” av våldtäkter eller ljuger kvinnor om sin utsatthet? Ni vet, ni kan inte få båda delarna. Om A får ni också acceptera att svenska män våldtar mer än ni vill tro att de gör. 
(1) http://www.expressen.se/gt/falska-valdtaktsanmalningar-ytterst-ovanliga/

(2) https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2008/Nr-4-2008-Argang-74/Felaktiga-forestallningar-om-falska-valdtaktsanmalningar-gor-att-de-mest-utsatta-kvinnorna-sviks/

(3) http://www.metro.se/artikel/här-är-sanningen-bakom-statistiken-för-våldtäktslandet-sverige-xr

(4) https://www.wits.ac.za/news/latest-news/general-news/2015/2015-06/rape-stats-poorly-reflect-reality.html

Trump

​De sa: Ge honom en chans han kanske är förnuftig när han börjar bestämma.

 

De sa: Alla överdriver i presidentkampanjer. Han kommer tona ner sig när han blir president. 
De sa: Det är överdrivet att påstå att Trumps väljare röstat på en fascist. Sluta med alarmismen! 
De sa: Demonisera inte Trump, vänta och se hur han blir som president innan ni dömer.
De sa: Obama gjorde nästan inget av vad han sa att han skulle göra och USA är fortfarande i krig med bombningar varje dag Obama varit president. Ge Trump en chans för så mycket värre än så kan det inte bli. 
De sa: Äh inte ens Trump är så dum att han verkligen tror på att bygga en mur mot Mexico eller stoppa alla muslimer från att resa till USA. Ni behöver inte vara oroade. 

Nu har Trump varit president i en vecka. Han har gett order om att muren skall byggas och finnansieras bla med kraftigt höjd skatt på mexikansk importvaror. Han har stoppat visumtillstånd från en lång rad länder med en muslimsk majoritetsbefolkning. Han har gjort så att människor med svenska, brittiska, norska, tyska eller tom amerikanska medborgarskap inte kommer in i USA för att de är födda i ett land vars befolkning inte längre får amerikanska visum. Han har gått ut med order om att statligt anställda som sysslar med bla klimatforskning inte får kommunicera sina resultat utåt innan hans administration godkänt vad som kommer sägas.  Han har inskränkt möjligheten till abort både i USA och internationellt. Han har gett order om att det varje vecka skall publiceras en lista på brott gjorda av personer med invandrarbakgrund. Utan att ställa det i jämförelse med brott gjorda av infödda (vita) amerikaner. Hans stab har ombetts oficiellt ljuga om vad som sker, attackerat journalister och bett pressen ”hålla käften och bara lyssna”. 
De säger: Låt oss prata med SD, vi kan få dem att komma till sans. 
Jag säger: Trump är en fascist, SD är fascister, och är det något vi kan lita på så är det att fascister gör vad de säger att de ska göra. Lyssna lika mycket på vad de säger att de vill, som på lögnerna som visar hur de önskar saker var. Sluta ursäkta fascisters argumentation, de överdriver inte för klick eller drama. De säger precis vad de tänker göra.

Har ni en flyktingkris? (Eller: Sverige kan inte ta emot alla flyktingar del 3.)

I snart ett år har vi konstant matats från rasister, från SD (vilket är typ samma sak som grupp ett) och politiker från vänster till höger (Vänsterpartiet, Centern och F! undantagna) prata om flyktingkrisen. Den där enorma, hemska, krisen som utarmar hela Sverige och gör att vi måste spara spara spara. Eller som medför allehanda hemskheter som våldtäktsvåg och mängder med mord om man ska tro sidor som Avpixlat och Exponerat. Här kommer några av de vanligaste påståendena och motargumenten från det senaste året:

1: Sverige kan inte ta allt ansvar, varför gör inte länder i närheten något så alla inte måste komma hit?

Sanningen: Endast 6% av alla 65.3 miljoner människor på flykt 2015 har kommit till Europa. De som tar emot flest? Afrika och Mellanöstern. Som tillsammans tagit emot 68% av alla på flykt (Mellanöstern 39%, Afrika 29%).

De 6 länder som tagit emot flest 2015 är:

  • Turkiet. Befolkning:ca 75 miljoner, BNP (per capita):11.000 (USD), Flyktingar: 2.5 miljoner (3% av befolkningen)
  • Pakistan. Befolkning:182 miljoner, BNP: 1275, Flyktingar: 1.6 miljoner (0.8%)
  • Libanon. Befolkning: 4,5 miljoner, BNP: 9.900, Flyktingar: 1.1 miljoner (24%)
  • Iran. Befolkning:77.5 miljoner, BNP:4763, Flyktingar: 975.400 (1.2%)
  • Etiopien. Befolkning: 95 miljoner, BNP: 505, Flyktingar: 735.100 (0.7%)
  • Jordanien. Befolkning: 6.5 miljoner, BNP:5214, Flyktingar: 664.100 (10.2%)

Att då jämföra med Sverige som tog emot knappt 163.000 personer med en beolkningsmängd på 9.8 miljoner och BNP på 60.430 USD , mängden flyktingar utgjorde 1.6% av befolkningen.  Dvs av de 6 ”toppländerna” tog 3 emot fler än oss sett till befolkningsmängden, och ALLA tog ett större ansvar än oss sett till BNP. Samtliga är också länder i Mellanöstern och Afrika. Slutligen brukar det också påpekas att muslimerna inte hjälper andra muslimer…ptja… av de 6 länderna som gjort mest kring flyktingkrisen är 5 muslimska. Undantaget är Etiopien som är ett väldigt kristet land. Sverige gör inte så jävla mycket trots allt. Problemet är att många rika länder gör ännu mindre och DET är åt helvete. Btw, totalt tog Sverige alltså emot 0.2% av alla på flykt. Med andra ord; vi tar inte emot flest flyktingar hur vi än räknar och vi tar verkligen inte emot ”alla”. 

Källa: UNHCR, FNs flyktingorgan: http://www.unhcr.org/figures-at-a-glance.html

2. Ja men alla dessa flyktingar har försatt Sverige i en ekonomisk kris!

Sanningen: Att detta ens på riktigt fortsätter vara ett argument….

BNP i Sverige har ökat mer än förväntat mellan 2014 och 2015 men också från 2015 till i år (2016). Detta beror enligt experterna bland annat på just flyktingarna som bidragit till ökad konsumtion, export och offentlig handel. BNP per capita däremot har sjunkit, vilket visar att resurserna fördelas ojämnt, något som knappast är invandrarnas fel. (För den som undrar, en nyanländ flykting som är ensamstående och bor på flyktingboende med mat får 22:- om dagen att leva på, har hen en partner är summan 19:-. Detta skall täcka kostnader som läkarbesök, telefon, fritidsaktiviteter etc. Fett liv va?)

Källa: http://www.di.se/artiklar/2016/2/29/flyktingvagen-ligger-bakom-sveriges-bnp-tillvaxt/  Samt SCB.

3. Okej, så det andra kanske inte stämde men alla invandrare har lett till en explosionsartad ökning av våldsbrott, vi har mest mord av alla nordiska länder och våldtäkterna bara ökar!

Sanningen: Nej, vi har inte mest mord av de nordiska länderna. Mest mord per 100.000 invånare har Finland, ca dubbelt så många som Sverige (ca 0.7 vs 1.6). En förstaplats de haft i Norden sedan 90 talet.

Vad gäller våldsbrott så har det inte skett någon ”explosion” under de senaste 10 åren (2015 inräknat) och av allt att döma inte under 2016 heller även om siffrorna inte är helt klara än. (Siffrorna för 2016 visar en minskning på mord och dråp med ca 13% jämfört 2015 under första halvåret, men en ökning av icke dödlig misshandel på ca 2%). Totalt har våldsbrotten minskat med ca 0.7% under åren 2005-2015.

skarmklipp

Slutligen då, sexualbrotten. Hur ligger det till med dem? Jo såhär: Sexualbrotten har ökat senaste 2-3 åren enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen). Med ca 0.5% mellan 2005 och 2015. Samtidigt har också medvetenheten om sexualbrott och vad som räknas som olagligt ökat varav fler anmäler sådant som tidigare fick passera (ex tafs på konserter). Sett över tid är ändå inte förändringarna i storlek med befolkningsökningen. Ett sexualbrott är givetvis ett sexualbrott för mycket, men att beskylla invandrarna för sexualbrotten är att göra livet alldeles för enkelt för sig.

Källor: http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ny-karta-visar-var-i-varlden-du-riskerar-att-bli-mordad-finland-flest-mord-i-skandinavien

Samt BRÅ bla denna: https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html

 

Summa summarum: Det är inte vi som har en ”flyktingkris”. Det är inte vi som far illa i världen utan personer som dessa:

1140_batflyktingar-europa

Politiker säger att vi skall ta ”människors oro på allvar”….och menar SDare. När skall politiker ta seriöst på oron hos barnläkarförbundet, rädda barnen, socialarbetare och HVB hems personal? De som gång på gång försökt få gehör för att vi behöver mindre byråkrati istället för mer för att kunna hjälpa så effektivt som möjligt. Varför lyssnar inte politikerna på de som går i väggen av sorg efter att gång på gång försöka trösta barn som just fått besked om utvisning till länder så farliga att svenskar avråds från att öht tänka tanken att åka dit? DÄR har vi katastrofen. Men Sveriges ekonomi klarar sig bra, och vi tar långt ifrån det största ansvaret i världen.

 

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

En n*g*rs uppväxt.

SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.

När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.

maric_MB_MG_6989(Bilden är från Marikas föreställningsposter)

Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?

Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”

Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.

because-shes-notBilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.

Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?

Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”

På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.

När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.

Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.

lorde

Förtrycket skiter i din identitet.

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Vilka får utrymme i offentliga rum?

Efter gårdagens demonstration mot den rasistiska propagandan i SLs tunnelbanestatios på Östermalm där flera demonstranter avslutade demon med att riva ner SDs propaganda har gårdagskvällen och dagen varit full av åsikter om huruvida det var rätt att riva ner propagandan, och huruvida SD kommer gynnas av detta eller ej.

När det kommer till propagandarivningen har liberaler haft riktigt party i att få hetsa om yttrandefrihet, demokratiska värden, att ta kampen ”på rätt sätt” och såklart favoriten ”Det är faktiskt olagligt!!” . Nå, i det sista har de rätt ,det är olagligt att riva ner reklam. Detta är dock rätt ointressant för lagar är inte perfekta, demokratier är inte perfekta. Det som är viktigare än huruvida det är lagligt eller ej är huruvida det är moraliskt riktigt att låta propagandan sitta uppe när den faktiskt skadar människor? För vissa är svaret ja, att följa lagen är det mest moraliskt riktiga, för andra är svaret nej, det moraliskt rätta är att riva ner propagandan så att alla skall känna sig välkomna i tunnelbanan. Jag är av den senare åsikten.

Många propagerar för att reklamen bara borde ha anmälts istället, att vi måste lita på myndigheter och rättsväsende att göra rätt. Detta är lätt att tycka om en själv inte drabbas. Det är dock okunnigt och naivt. Vi som utsätts för rasism är smärtsamt medvetna om att rasismen går igen i hela samhället och att det inte alls går att lita på rättsväsende eller myndigheter i detta. SL har faktiskt i sina egna regler slagit fast att reklam som kan anses sårande för folkgrupper inte skall tillåtas. De valde ändå att godkänna denna reklam, trots att den utpekar tiggande romer som ett stort problem, trots att de ljuger om att dessa romer är kriminella ligor. Varför ska vi lita på att DO skulle bedöma läget annorlunda, men framförallt ,skall vi verkligen tillåta denna avhumaniserande propaganda i tunnelbanan tills dess ett beslut är taget, vilket kan ta veckor, kanske månader och reklamkampanjen tar slut av sig själv innan beslutet kommer? Vissa tycker det, jag håller inte med. Alla bör få vara trygga i tunnelbanan, och ibland krävs civil olydnad för att uppnå detta.

image3-jpgVidare är staten och demokratin som sagt aldrig felfri, vad som stiftas i lagar är vad majoriteten i riksdag/regeringen ser som rätt, inte nödvändigtvis vad som är rätt i fråga om mänskliga rättigheter eller ens vad som majoriteten av folket i landet tycker. Historien är kantad av saker som varit lagligt vi idag ser med avsky på, liksom saker som varit olagligt vi idag ser som en självklarhet att det ska vara rätt. Framtiden får utvisa om vi bestämde oss för att rasistisk reklam i tunnelbanan bör vara förbjudet, eller om rasismen vinner och det ses som givet att tillåta.

Ännu viktigare än diskussionen om huruvida det var lagligt eller ej att riva ner propagandan är frågan om vem som får utrymme att sprida sina åsikter i offentliga rum? Liberalerna snackar om yttrandefriheten i att köpa reklamplats, men för vem gäller den? Det gäller definitivt inte för mig, eller de flesta av de som kämpar vid min sida. Att sätta upp reklam eller propaganda utan lov är nämligen också olagligt och rätt få har råd att köpa detta utrymme för hundratusentals kronor. Så vems yttrandefrihet är det som är så självklar? Jo maktens. De med pengar. De med inflytande. Det som egentligen sägs när nedrivandet av SDs propaganda anklagas för att sabba yttrandefriheten är att makten skall få tala, vi övriga ska tysta ta emot även när budskapet är att vi inte är önskvärda här. Att dela ut flygblad är givetvis inte dåligt, problemet är bara att många struntar i att läsa dem, de kastas bort och glöms igen samtidigt som propagandan är kvar på väggar och tak i tunnelbanan. Därför behövs mer och civil olydnad har alltid varit en viktig hörnsten i demokratiska samhällen. Jag undrar om de som nu gnäller om att demonstranterna valde fel väg genom att riva ner propagandan hade skällt på Rosa Parks också för att hon tog saken i egna händer och satte sig där hon ville i bussen?

När någon ges utrymme i offentliga rum tas utrymme från någon annan. I detta fallet gavs utrymme till SD vilket gjorde att utrymmet för rasifierade, och speciellt hitresta romer, minskade. Därför krävs motstånd, för att ta tillbaka utrymme från rasisterna till de som drabbas. Ju längre rasistisk propaganda tillåts gå, ju längre den tillåts sitta uppe, ju mer begränsas utrymmet för de som drabbas, för de förtryckta. Ska vi tysta acceptera det i hopp om att den makt som inget kan göra åt rasstereotyper i reklam, som skrattar med åt rasistiska skämt i tv program eller rycker på axlarna åt anmälning efter anmälning om hatbrott och rasistiska trakasserier, plötsligt skall reagera och agera? Har vi ens tiden att vänta på detta utan att säga ifrån själva?

Huruvida SD tjänar på detta är däremot mer än  sekundärt. Frågan är om VI i antirasismen tjänar på detta? Jag menar på att vi gör det. Så som debatten i samhället ser ut idag gynnas SD av allt, så vi kan bara skita i dem, och fokusera på oss. Vad vill vi med rörelsen, vad har vi för mål, hur ska vi nå dit? Ett första steg måste ju vara att få till en bred, aktiv antirasistisk rörelse och igår var ett steg i det. Att 3000+ demonstranter kunde samlas på mindre än 2 dygn för att hålla en demo mot rasism är en stor sak. Det är en enorm framgång för antirasismen och vi måste spinna vidare på det!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vi måste sluta förhålla oss till SD. De ska inte få ha makten att formulera alla problem. Vi måste ta tillbaka makten över den politiska diskursen när det kommer till frågor som rör antirasismen och att inte tillåta SD att tapetsera tunnelbanan med rasistisk propaganda är ett steg. Ett litet steg men ett viktigt steg.

The R-Word

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Inte en främling

När artisten Timbuktu mottog ett pris från 5 i 12 rörelsen för sin musik och arbete för jämlikhet valde han i sitt tal att visa sitt pass för att visa att han är svensk medborgare, hör hemma här och inte är en främling. Detta skapade taggen #jagärjason i sociala medier där kända och okända personer berättade om rasism och deras identitet som svenskar.

Organisationen Teskedsorden tog också fasta på detta och i våras släppte de boken ”Inte en främling”. Boken består av 41 kortare texter av olika personer, vissa mer kända än andra. Bla finns där texter av Soraya Post, Richard Wollf och Behrang Miri. Jag fick ett exemplar av boken som jag nu läst igenom.

image

Jag måste säga att trots ett och annat för mig lite väl liberalt stycke så har boken gett mig mycket. Jag har både skrattat och suckat av igenkänning och ibland även ilska över hur vårt samhälle ser ut. Samtidigt har boken gett mig visst hopp och en sällan upplevd känsla av tillhörighet. Jag skulle vilja se denna bok i alla högstadieskolor runt om i landet! Att få läsa berättelser från andra med liknande erfarenheter är verkligen guld värt och jag har fått en hel del nya citat på lager! Den främsta kritik jag kan ge är att en hel del av texterna känns lite väl försiktiga, som om de är mer eller mindre medvetet utformade med en vit läsare i tankarna. En vit läsare som inte får bli för stött eller uppleva texterna som om skribenterna inte är glada över att bo här. På det stora hela är detta ändå relativt små problem.

För mig blir bokens titel extra viktig, inte en främling. För närvarande har vi ett diskussionsklimat där rasism sällan får kallas just rasism. Istället omskrivs det som okunskap, en persons dåliga dag, individuella korkbollar eller ”främlingsfientlighet”. Som om alla vi som utsätts för rasism är udda, annorlunda, ”främlingar”. Som adopterad blir det extremt tydligt att rasism är rasism och inget annat. Det är inte mina kläder, mitt namn, språket eller min kultur som folk reagerar på, för den är samma som vita svenskars. Det är mitt utseende, min hud, mitt hår, som ger reaktionerna.

När det talas om rasism som fientlighet mot främlingar reduceras rasism till att bara handla om att det skulle vara kulturkrockar eller dyl som skapar motsättningar när sanningen är att rasism är något mer komplext än så. För vi är inte främlingar bara för att vår hy har en annan färg, eller våra ögon en annan form osv. Främlingar blir vi för varandra om ingen vill ta steget och samtala för att få veta vem personen framför dem verkligen är.

Jag kommer på min FB sida lotta ut 2 ex av boken Inte en främling (varde 87:-) bland de som kommenterar inlägget där denna text länkas. OBS: böckerna är sponsrade av Norstedts förlag men åsikterna i detta inlägg är enbart mina egna! Dragning sker söndag 28/6.