Kategoriarkiv: Samhälle

Trump

​De sa: Ge honom en chans han kanske är förnuftig när han börjar bestämma.

 

De sa: Alla överdriver i presidentkampanjer. Han kommer tona ner sig när han blir president. 
De sa: Det är överdrivet att påstå att Trumps väljare röstat på en fascist. Sluta med alarmismen! 
De sa: Demonisera inte Trump, vänta och se hur han blir som president innan ni dömer.
De sa: Obama gjorde nästan inget av vad han sa att han skulle göra och USA är fortfarande i krig med bombningar varje dag Obama varit president. Ge Trump en chans för så mycket värre än så kan det inte bli. 
De sa: Äh inte ens Trump är så dum att han verkligen tror på att bygga en mur mot Mexico eller stoppa alla muslimer från att resa till USA. Ni behöver inte vara oroade. 

Nu har Trump varit president i en vecka. Han har gett order om att muren skall byggas och finnansieras bla med kraftigt höjd skatt på mexikansk importvaror. Han har stoppat visumtillstånd från en lång rad länder med en muslimsk majoritetsbefolkning. Han har gjort så att människor med svenska, brittiska, norska, tyska eller tom amerikanska medborgarskap inte kommer in i USA för att de är födda i ett land vars befolkning inte längre får amerikanska visum. Han har gått ut med order om att statligt anställda som sysslar med bla klimatforskning inte får kommunicera sina resultat utåt innan hans administration godkänt vad som kommer sägas.  Han har inskränkt möjligheten till abort både i USA och internationellt. Han har gett order om att det varje vecka skall publiceras en lista på brott gjorda av personer med invandrarbakgrund. Utan att ställa det i jämförelse med brott gjorda av infödda (vita) amerikaner. Hans stab har ombetts oficiellt ljuga om vad som sker, attackerat journalister och bett pressen ”hålla käften och bara lyssna”. 
De säger: Låt oss prata med SD, vi kan få dem att komma till sans. 
Jag säger: Trump är en fascist, SD är fascister, och är det något vi kan lita på så är det att fascister gör vad de säger att de ska göra. Lyssna lika mycket på vad de säger att de vill, som på lögnerna som visar hur de önskar saker var. Sluta ursäkta fascisters argumentation, de överdriver inte för klick eller drama. De säger precis vad de tänker göra.

Har ni en flyktingkris? (Eller: Sverige kan inte ta emot alla flyktingar del 3.)

I snart ett år har vi konstant matats från rasister, från SD (vilket är typ samma sak som grupp ett) och politiker från vänster till höger (Vänsterpartiet, Centern och F! undantagna) prata om flyktingkrisen. Den där enorma, hemska, krisen som utarmar hela Sverige och gör att vi måste spara spara spara. Eller som medför allehanda hemskheter som våldtäktsvåg och mängder med mord om man ska tro sidor som Avpixlat och Exponerat. Här kommer några av de vanligaste påståendena och motargumenten från det senaste året:

1: Sverige kan inte ta allt ansvar, varför gör inte länder i närheten något så alla inte måste komma hit?

Sanningen: Endast 6% av alla 65.3 miljoner människor på flykt 2015 har kommit till Europa. De som tar emot flest? Afrika och Mellanöstern. Som tillsammans tagit emot 68% av alla på flykt (Mellanöstern 39%, Afrika 29%).

De 6 länder som tagit emot flest 2015 är:

  • Turkiet. Befolkning:ca 75 miljoner, BNP (per capita):11.000 (USD), Flyktingar: 2.5 miljoner (3% av befolkningen)
  • Pakistan. Befolkning:182 miljoner, BNP: 1275, Flyktingar: 1.6 miljoner (0.8%)
  • Libanon. Befolkning: 4,5 miljoner, BNP: 9.900, Flyktingar: 1.1 miljoner (24%)
  • Iran. Befolkning:77.5 miljoner, BNP:4763, Flyktingar: 975.400 (1.2%)
  • Etiopien. Befolkning: 95 miljoner, BNP: 505, Flyktingar: 735.100 (0.7%)
  • Jordanien. Befolkning: 6.5 miljoner, BNP:5214, Flyktingar: 664.100 (10.2%)

Att då jämföra med Sverige som tog emot knappt 163.000 personer med en beolkningsmängd på 9.8 miljoner och BNP på 60.430 USD , mängden flyktingar utgjorde 1.6% av befolkningen.  Dvs av de 6 ”toppländerna” tog 3 emot fler än oss sett till befolkningsmängden, och ALLA tog ett större ansvar än oss sett till BNP. Samtliga är också länder i Mellanöstern och Afrika. Slutligen brukar det också påpekas att muslimerna inte hjälper andra muslimer…ptja… av de 6 länderna som gjort mest kring flyktingkrisen är 5 muslimska. Undantaget är Etiopien som är ett väldigt kristet land. Sverige gör inte så jävla mycket trots allt. Problemet är att många rika länder gör ännu mindre och DET är åt helvete. Btw, totalt tog Sverige alltså emot 0.2% av alla på flykt. Med andra ord; vi tar inte emot flest flyktingar hur vi än räknar och vi tar verkligen inte emot ”alla”. 

Källa: UNHCR, FNs flyktingorgan: http://www.unhcr.org/figures-at-a-glance.html

2. Ja men alla dessa flyktingar har försatt Sverige i en ekonomisk kris!

Sanningen: Att detta ens på riktigt fortsätter vara ett argument….

BNP i Sverige har ökat mer än förväntat mellan 2014 och 2015 men också från 2015 till i år (2016). Detta beror enligt experterna bland annat på just flyktingarna som bidragit till ökad konsumtion, export och offentlig handel. BNP per capita däremot har sjunkit, vilket visar att resurserna fördelas ojämnt, något som knappast är invandrarnas fel. (För den som undrar, en nyanländ flykting som är ensamstående och bor på flyktingboende med mat får 22:- om dagen att leva på, har hen en partner är summan 19:-. Detta skall täcka kostnader som läkarbesök, telefon, fritidsaktiviteter etc. Fett liv va?)

Källa: http://www.di.se/artiklar/2016/2/29/flyktingvagen-ligger-bakom-sveriges-bnp-tillvaxt/  Samt SCB.

3. Okej, så det andra kanske inte stämde men alla invandrare har lett till en explosionsartad ökning av våldsbrott, vi har mest mord av alla nordiska länder och våldtäkterna bara ökar!

Sanningen: Nej, vi har inte mest mord av de nordiska länderna. Mest mord per 100.000 invånare har Finland, ca dubbelt så många som Sverige (ca 0.7 vs 1.6). En förstaplats de haft i Norden sedan 90 talet.

Vad gäller våldsbrott så har det inte skett någon ”explosion” under de senaste 10 åren (2015 inräknat) och av allt att döma inte under 2016 heller även om siffrorna inte är helt klara än. (Siffrorna för 2016 visar en minskning på mord och dråp med ca 13% jämfört 2015 under första halvåret, men en ökning av icke dödlig misshandel på ca 2%). Totalt har våldsbrotten minskat med ca 0.7% under åren 2005-2015.

skarmklipp

Slutligen då, sexualbrotten. Hur ligger det till med dem? Jo såhär: Sexualbrotten har ökat senaste 2-3 åren enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen). Med ca 0.5% mellan 2005 och 2015. Samtidigt har också medvetenheten om sexualbrott och vad som räknas som olagligt ökat varav fler anmäler sådant som tidigare fick passera (ex tafs på konserter). Sett över tid är ändå inte förändringarna i storlek med befolkningsökningen. Ett sexualbrott är givetvis ett sexualbrott för mycket, men att beskylla invandrarna för sexualbrotten är att göra livet alldeles för enkelt för sig.

Källor: http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ny-karta-visar-var-i-varlden-du-riskerar-att-bli-mordad-finland-flest-mord-i-skandinavien

Samt BRÅ bla denna: https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html

 

Summa summarum: Det är inte vi som har en ”flyktingkris”. Det är inte vi som far illa i världen utan personer som dessa:

1140_batflyktingar-europa

Politiker säger att vi skall ta ”människors oro på allvar”….och menar SDare. När skall politiker ta seriöst på oron hos barnläkarförbundet, rädda barnen, socialarbetare och HVB hems personal? De som gång på gång försökt få gehör för att vi behöver mindre byråkrati istället för mer för att kunna hjälpa så effektivt som möjligt. Varför lyssnar inte politikerna på de som går i väggen av sorg efter att gång på gång försöka trösta barn som just fått besked om utvisning till länder så farliga att svenskar avråds från att öht tänka tanken att åka dit? DÄR har vi katastrofen. Men Sveriges ekonomi klarar sig bra, och vi tar långt ifrån det största ansvaret i världen.

 

Människors beteenden har aldrig enkla lösningar.

De ”invandringskritiska” så kallade ”Sverigevännerna” har tre för närvarande ständigt återkommande diskussioner där de tycker att svaren och lösningarna är enkla. Att SD med svans ständigt letar enkla svar är inget ovanligt, men i detta fallet verkar även icke SDare anse att svaren är enkla. När det kommer till människor och människors förehavanden finns dock aldrig enkla lösningar. Människor är svåra varelser, hur vi agerar med och mot varandra är ännu knepigare att reda i. Jag tänkte ge mina tankar om dessa tre återkommande frågor: 1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott oavsett situation. 2. Vägra separata badtider för kvinnor/de som inte är män. 3. Förbjud minderåriga gifta flickor att bo ihop med sina män.

  1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott.

det_svarta_fc3a5ret

Debatten om att kunna utvisa alla invandrare för grova brott blossade upp strax innan jul. Bland annat uppeldat av Joakim Lamottes (minst sagt) onyanserade FB inlägg om 4 killar från Nordafrika som inte kan utvisas då det inte finns några bevis på varifrån de kommer. Detta tyckte Lamotte med en stor rad följare inte ska spela någon roll. Det var bara att utvisa packet, om de hamnade i tortyr, avrättades eller dumpades i något land de inte hade kopplingar till kvittade totalt. Ut skulle det.

Det kan verka enkelt när känslorna svallar efter att 4 killar gjort en fasansfull våldtäkt att de bara ska ut, oavsett pris. Samtidigt skall vi föreställa ett rättssäkert land (insert ironiskt skratt) och där funkar det helt enkelt inte att utvisa personer när en inte vet varifrån de kom, eller när en vet varifrån de kom och att de kommer torteras eller dödas om de blir utvisade tillbaka. I Svensk lag är det redan okej att utvisa invandrare som ännu inte fått svensk medborgarskap om de utför grövre brott, tex rån/våldtäkt/mord. Detta är dock villkorat utifrån mänskliga rättigheter där utvisning inte får ske om det är stor sannolikhet att personen kommer utsättas för tortyr eller avrättning.

Att tumma på de mänskliga rättigheterna är för många enkelt när det gäller personer som de anser gjort så grova brott att de inte längre har ett mänskligt värde. Problemet är att om vi börjar se förbi de mänskliga rättigheterna är det inte alls svårt att tumma på det i andra fall också. Att asylrätten och den mänskliga rättigheten att slippa krig och förföljelse börjar utarmas eller rent av struntas i helt är en reell fara för _alla_. De länder som gått längst i att ignorera asylrätten är också de länder som i rask takt börjat inskränka saker som pressfrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet genom att tex förbjuda demonstrationer. Är det dit vi vill gå?

2. Vägra separata badtider.

c3a4ventyrsbad.jpg

Detta är en fråga som delar feministiska kretsar men verkar ganska självklart för många: Att ha separata badtider är ett steg i fel riktning och enligt islamofoberna ett tydligt tecken på islamiseringen.

Separata badtider är inget nytt. Många badhus har länge haft 2-3 timmar i veckan där bara kvinnor får bada och 2-3 timmar bara för män. Det finns också tider där motionssim inte är tillåtet och tider där bara motionssim är okej. Ingen protesterar mot motionssimningen men separata badtider pga kön är det många som får dåndimpen över. Eller ja, det har inte varit ett problem alls fören det började skyllas på muslimer. Troligen har det inte varit ett problem innan eftersom 1. de flesta har förstått varför framförallt kvinnor uppskattat att ha en möjlighet att bada utan mäns närvaro. 2. Det har inte funnits en rasistisk aspekt i argumenten för och emot separata badtider. Många som är emot idag är inte emot för att de inte ser vitsen med separata tider, utan för att de bara inte vill tillåta något som gör livet lite lättare för en del muslimska kvinnor.

Det är enkelt att se separata badtider som ett steg bakåt, å andra sidan verkar vi ju inte gått bakåt av alla de tiotals år detta redan existerat. Vi lever heller inte i en perfekt värld ännu, och hur fel det än känns att kvinnor och transpersoner inte skall våga bada med män är det så det ser ut. Den situationen ändrar vi inte genom att be kvinnor eller transpersoner att skärpa till sig, svälja sin rädsla och bada ändå. Det måste gå att jobba parallellt med dessa frågor. Att dels tillåta de som inte är män att få andrum i badandet och slippa män. Dels arbeta med att män helt enkelt ska ge fan i att bete sig rövigt mot personer som inte är män i badhuset.

Imo är det helt enkelt så att separata badtider för personer som inte är män behövs samtidigt som arbetet för att alla ska få/våga bada med män fortgår. Separata badtider bör ses som en tillfällig lösning på ett svårare problem, en symtomlindring men inte en hållbar långsiktig lösning.

3. Förbjud minderåriga gifta flickor att leva ihop med sina män. 

Äktenskap

Med krig och oroligheter i världen har mängden flyktingar till Sverige ökat. Med detta har det också blivit en ökning av flickor som kommer hit och är under 18 men redan gifta. De kommer nästan alltid hit tillsammans med sina (generellt betydligt äldre) makar. Att barnäktenskap inte är något som skall tillåtas i Sverige är givetvis en självklarhet, däremot är det inte lika självklart hur vi skall behandla de minderåriga flickor som redan är gifta när de sätter sin fot på svensk mark.

Även i fråga om barnäktenskap sker en normaliseringsprocess. Den som gifts bort som barn har normaliserats in i att detta är det liv hon ska ha. Efter  lång tid på flykt, med allt det innebär, blir mannen den trygghet hon har oavsett hur fel äktenskapet i grunden är. Att separera flickan från sin man är att ta hennes troligtvis enda trygghet ifrån henne. Det svåra med människor är ju att vi kan finna trygghet även i hemska situationer. OM mannen är kontrollerande, kanske misshandlar henne etc kan han ändå vara den enda hon känner sig trygg med.

Att ha mannen och flickan i samma boende ger dels möjlighet att låta flickan behålla sin trygghet, dels en möjlighet att ha koll på relationen och hur hennes situation verkar. 16-17 åringar i Sverige som bor ihop med äldre partners är inte helt ovanligt. Att flickan inte är myndig men mannen är det måste inte automatiskt innebära att han gör henne illa, men eftersom äktenskapet är påtvingat i 99.99% av dessa fall är det ändå bra att ha koll. En koll vi inte får av att tvinga isär paret där risken blir stor att flickan återvänder till mannen så fort hon fyllt 18 och inte längre kan tvingas av svenska myndigheter att inte bo med honom.

Att låta gifta omyndiga flickor bo med sina män kan alltså vara ett medel för att hjälpa flickan ur situationen på ett sätt som är bra för henne, istället för att göra det sätt som känns mest moraliskt rätt för oss.

frabz-Its-Complicated-6b785c.jpg

Sammanfattat: Det finns aldrig enkla svar, och vi gör ingen vinning av att låssas som att lösningarna på människors beteenden, viljor och önskemål någonsin är enkelt.

 

Sänkta ingångslöner slår mot hela arbetsmarknaden.

Centerns förslag att sänka ingångslönerna på arbetsmarknaden har blivit en het potatis. Förslaget kommer mitt under avtalsförhandlingarna mellan fack och arbetsgivare och har inte tagits emot väl från fackens sida. Förslaget påstås vara ett medel för de grupper som ofta har lång arbetslöshet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns inga konkreta siffror på hur mycket centern tycker att lönerna skall sänkas men 20-25% är en siffra som kommit upp. För en nyanställd servitör inom handels kan detta innebära en ingångslön på 12.000 innan skatt. För en heltidstjänst….

Centern hävdar bestämt att detta inte kommer påverka övrig arbetsmarknad utan bara vara en väg in för de som annars står utanför arbetsmarknaden. De grupper som nämns är unga utan utbildning samt invandrare. Det verkar som att förslaget innehåller två olika riktningar, antingen skall lönesänkningen gälla exakt alla som är arbetslösa om de varit arbetslösa ”en längre tid”, var tidsgränsen för lönesänkningen skall gå nämns däremot inte. Det andra förslaget är att detta skall gälla för de som aldrig haft ett tidigare arbete på svensk arbetsmarknad. Vilket alltså blir alla unga som får sitt första arbete och alla invandrare…

 

Vad Centern så strategiskt verkar ”glömma” är att fortsatt löneutveckling för en anställd beror på ingångslönen. En person som anställs med 20-25% lägre lön, kanske tom ännu lägre kommer inte att komma ikapp på arbetsmarknaden efter det. Detta betyder i realiteten att vi dels kommer skapa en andra klassens arbetskraft som från första början stämplas som så omöjliga på arbetsmarknaden att de inte förtjänar samma löner som alla andra (läs: Invandrarna). Dels skapar det en generation som aldrig kommer få en chans att komma ikapp på arbetsmarknaden (läs: de unga). Vilket om vi ska se riktigt långsiktigt om en sissodär 60 år ger oss en generation där en betydande del kommer ha svårt att leva på sin pension.

För de som redan är etablerade på arbetsmarknaden kommer båda förslagen riskera att påverka även deras löner negativt. Antingen i risken att de själva blir arbetslösa och inte får jobb innan de faller för gränsen om sänkt lön, detta kommer slå framförallt mot de som är 50+. Den andra vägen är att de som redan är etablerade på arbetsmarknaden helt enkelt hotas med att om de inte tar den lön de erbjuds kan arbetsgivaren bara anställa någon som får 25% lägre lön. Så börjar lönepressen nedåt. För i princip alla utom de som redan idag lyfter månadslöner på 100.000+. Det är enkelt att tycka att alla andra kan arbeta för allt mindre löner när en själv ensam tjänar som två medel-svenssonfamiljer ihop.

Förslaget är dessutom rasistisk i sin grund, oavsett vad DN försöker påstå, eftersom det utgår ifrån den förutfattade meningen att invandrare inte har utbildning som är relevant för svensk arbetsmarknad och därmed behöver lägre löner för att komma in. Att arbeta emot den strukturella diskrimineringen istället för att gynna den är ju klart mer krävande, men det är den enda vägen vi kan gå. DN försöker måla upp en bild där vi antingen dömer vissa människor till ett liv i utanförskap eller så dömer vi dem till ett liv med ständigt lägre löner än de som är ”rätt” i samhället.

Det finns många vägar vi kan välja att gå om vi bara vill. Utbildning parallellt med arbete är en väg om det är utbildningen som sviker. Ungdomsarbeten med kollektivavtal och praktik en annan väg. Att fokusera på sänkta löner handlar inte i grunden om att skapa fler arbeten och få människor ut i arbetslivet, primärt handlar det om att se till att arbetarna hålls på mattan så att de som sitter på produktionsmedlen kan tjäna ännu mer. Att invandrare och unga har hållits utanför arbetsmarknaden används som ett slagträ för att slå mot alla arbetare. Här vill jag faktiskt värna en svensk tradition: Låt facken fortsätta att förhandla fram rimliga lägstalöner utan att staten blandar sig i och pressar lönerna åt arbetsgivarna! Å ska vi ta en kapitalistisk vinkel på detta: Sänkta löner ger sänkt konsumtion, sänkt konsumtion leder till lägre vinster för företagen som är beroende av att vi konsumerar varor och tjänster. Sänkta vinster leder till färre arbeten. Vem vinner på denna utvecklingskedja? Absolut ingen. Inte ens Annie Lööf.

Vad orsakar överrisk för brott? Fattigdom

Delade en skärmdump på min FB sida från en tråd på Familjeliv som inte speciellt subtilt vill göra gällande att Sverige skulle ha exceptionellt mycket våldtäkt och att detta beror på invandringen. Jag  bemötte detta på sidan och varför Sverige sticker ut i statistiken (hint, det beror inte på invandringen). Som vanligt när sånt här diskuteras kommer såklart folk som vill motsätta sig det som står och framförallt genom att lyfta att invandrare ju faktiskt ÄR överrepresenterade i brottsligheten. Detta ändras sen i argumentationen till ett bevis för att 1. Invandrare utför mer brott än svenskar och 2. brottslighet ligger i invandrarnas kultur/gener samt 3. att säga emot detta skulle vara att gå emot yttrandefriheten (eller nått ditåt). Eftersom argumenten bygger på gigantiska missförstånd av två viktiga begrepp: Överrepresentation och Yttrandefrihet tänkte jag tala lite om dem nu. Mest om vad överrepresentation och överrisk faktiskt betyder.

Att vissa grupper i samhället är överrepresenterade betyder inte, har aldrig betytt och kommer aldrig betyda att de automatiskt gör mer brott än andra grupper i absoluta tal. Eller att de ens gör mer brott procentuellt. Överrepresentation/överrisk betyder att vissa grupper gör fler brott procentuellt än vad de utgör i befolkningen. Dvs att om en grupp utgör 10% av befolkningen men gör 15% av brotten är de överrepresenterade i statistiken.

De senaste siffrorna som går in på djupet på brott och invandringen är från BRÅ 2005. I dessa framgår att invandrare och deras barn har 2.1 gånger högre risk att utföra brott än infödda svenskar. Som högst har de 4 gånger högre risk att utföra vissa brott, däribland är grova våldsbrott (misshandel, mord) och våldtäkt. Inom vissa områden är de istället underrepresenterade (skattebrott och visst bedrägeri). För olika invandrargrupper varierar också under/överrepresentationen. Så siffran 2.1 är väldigt generaliserande, oavsett överstiger den inte 2.5 när samtliga brott räknas in eller 4.0 när vi bara räknar sexualbrott.

Så vad innebär då denna överrisk/överrepresentation? Jo ungefär detta; Invandrare och deras barn är dubbelt så troliga att misstänkas för brott. Det betyder att har vi 100 svenskar som gör 2 brott och 50 invandrare som gör 2 brott har båda grupperna gjort lika många brott, men eftersom invandrarna är hälften så många som svenskarna misstänks de för brott dubbelt så ofta. För att inte vara överrepresenterade hade invandrarna behövt göra hälften så många brott som svenskar, dvs 1.

En av de mest överrepresenterade grupperna är personer från Nordafrikanska länder, de stod för enbart 0.7% av brotten men eftersom så pass få (sett till populationen som helhet) är från dessa länder blev överrepresentationen hög. Den invandrargrupp som 2005 stod för flest brott var nordiska invandrare från Finland och Norge samt nordeuropeer från baltländerna.

Nu baseras dessa siffror på misstänka gärningsmän vilket inte ger hela bilden av hur brott fördelar sig. Bland annat påverkar sådant som att polisen oftare utreder brott med icke nordiska gärningsmän, och att dessa oftare lagförs för brotten. Selektivitet hos polisen förklarar inte hela överrepresentationen utan istället finns två andra viktiga aspekter till varför det kan se ut såhär. (Två som inte är ”kultur” eller ”gener”).

ojämn

Först av allt: Kön. Det är mer än 3 gånger troligare att en man skall misstänkas för brott än att en kvinna ska göra det, inom vissa brott är siffran högre. Kön är alltså en större faktor än etnicitet. En ännu större del är socioekonomisk bakgrund. Personer vars familj någon gång levt på ekonomiskt bidrag från kommunen löper 4 gånger högre risk att misstänkas för brott än någon som inte gör det, och jämför vi mellan de fattigaste i landet och de rikaste har de fattiga 5 ggr högre risk att misstänkas för brott.

Ekonomi och kön är alltså betydligt mer avgörande för risken att falla in i brottslighet än vad ursprung är. Lägg på detta till att invandrare har en övervikt av unga män som är i ”brottsriskålder” (de flesta slutar utföra brott nån stans runt att de fyller 45-50 år) jämfört svenskar, och invandrare har mycket oftare levt på bidrag eller låga inkomster nära existensminimum jämfört svenskar. Så invandrare återfinns alltså i större skala i de två grupper som har absolut högst risk för brottslighet: Män och fattigdom. Det är en stor förklaring till deras överrepresentation! En annan förklaring hör ihop med själva invandringen, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Så vad sägs om att vi snackar om den verkliga elefanten i samhällsrummet: Segregationen och klassklyftorna? Bara en tanke liksom….

elefanten-680x362

Så, med andra ord: Infödda svenskar står för majoriteten av brott, inkl sexualbrott som våldtäkt. MEN eftersom invandrare gör fler brott än de ”borde” så är de överrepresenterade. 3% av infödda svenskar har misstänkts för brott, motsvarande 4-12% av invandrare. Absoluta majoriteten oavsett grupp har alltså aldrig ens misstänkts för brottslighet. Som den rättsstat vi är vet vi också att misstanke om brott inte är samma sak som att vara skyldig.

Sist men inte minst: Du har din yttrandefrihet, jag har min. Du får säga korkade saker, jag får säga att de är korkade. Yttrandefrihet är inte en envägsgrej. Din rätt till din åsikt står inte över min rätt att säga emot den. Vore nice om alla SDare (och Ivar Arpi) kunde greppa det nån gång.

 

 

Börja se internet som en del av det verkliga livet.

För många år sedan när jag först kom i kontakt med internetanvändandet på allvar var den generella åsikten att internet inte var verkligheten. Det pratades om nätet och om ”In real life” (IRL) som totalt väsensskillda saker. Synen på internet som något diffust, bortkopplat från det övriga livet lever kvar. Problemet är att internet idag är en sådan naturlig del av de flestas liv att vi inte längre kan göra denna tydliga gränsdragning. Nu kanske någon undrar varför jag lägger tid på detta i dessa tider med terrorattentat på löpande band mot personer som inte ser svenska ut? Jag ska förklara.

Vi är många som länge pekat på hur högerextremister använt internet som en möjlighet att knyta kontakter och hetsa mot invandrare de inte ser som önskvärda (främst muslimer och mörkhyade/svarta). På ljusskygga ställen såsom Nordfront har det länge mobiliserats för och hetsats om våld. När vi pekat på detta, lyft fram näthatet, mordhoten och uppmaningarna att döda alla n*gr*r eller dyl så har de flesta mest suckat och tyckt att det är ju faktiskt bara på internet. I verkligheten tycker folk inte sådär, i verkligheten kommer ingen göra något våldsamt…

Så kom dagen, den 22;a Juli 2011. En man tar sig ut på en Ö i Norge och mördar 69 personer. När hela världen frågade sig varför hade han faktiskt svaren: För att han, via internet, diskuterat med andra i månader och år om hotet muslimerna utgör. Han hade valt att agera eftersom han kände stöd från debattörerna på olika nätforum att någon måste göra något åt detta. Få samhället att vakna och se att muslimer inte skall komma till Norge, eller norden. Så han förberedde sig, skrev ett manifest, och skred till verket.

Efter detta kan en tycka att många borde fattat att internet är en viktig aspekt i hur dagens extremister finner varandra och ger varandra stöd och kraft. Ändå har förnekandet fortsatt. ”Internet är inte verkligheten” låter det, gång på gång. Samtidigt hetsar SDare i var och vartannat kommentarsfällt. ”Ställ en K-pist på bron och skjut alla som vill ta sig över”, ”Synd ingen var i skolan när den brann ner”, ”Mosa kackerlackorna tills de slutar komma hit!” osv osv. Hatet och våldshyllningarna haglar. Tilltänkta asylboenden brinner, romer som tigger på gatorna misshandlas, deras tält sätts i brand. Varje gång svarar SDarna och nazisterna att det krävs mer, värre är att vänta, ”Vakna Sverige innan inbördeskriget kommer!”. På internet spyr de ut sitt hat, hetsar och hotar, jagar på varandra. Under bilder på drunknade flyktingbarn hurrar de, på sina egna nyhetssajter publicerar de sin egen verklighet. Å samhället ser på, för internet är ju inte verkligheten…

irl

Så plötsligt händer det igen. Denna gång i Sverige. En ung man går in i en skola och hugger ner personer som inte ser svenska ut. Syftet? Vi kan inte hundra  veta eftersom han dog, men av allt att döma ville han visa ”invandrarpacket” att de inte hör hemma här. Varifrån kom hatet, varifrån fick han styrkan att göra detta? Jo, precis som Breivik hämtade han kraftet från internet. Från alternativ media som ger en endaste bild av invandrarna: Som farliga, mordiska, terrorister och våldtäktsmän. Liksom Breivik har han läst debatter och kommentarer som hetsat mot invandrare, som önskat att alla invandrare ska dö istället för att bo i Sverige. Liksom Breivik valde han att agera, och vi kan bara tacka gudarna att han inte hade möjligheten att döda lika många.

Medan både svensk och internationell media skriver om detta dåd, om offren, om mördaren och om hur det påverkat alla runt om så väljer hatsiterna att titta åt ett annat håll. De som påstår sig stå för ”sanningen” och belysa allt ”pk-media” tystar ner låssas om att detta terrordåd inte ens ägt rum. Varför? Troligen för att det inte passar in i deras åsiktsram att lyfta något negativt deras ”egna” gjort. De vill kasta skit på muslimer och invandrare, inte erkänna sina egna brott. De vill i fred få fortsätta att måla upp en verklighetsbeskrivning där alla som inte är vita är farliga och onda och de vita svenskarna är de goda, de hotade. De som måste stå upp för sitt fosterland. I detta driver de snart fram en ny terrorist.

Ska vi verkligen fortsätta att se internet som en egen bubbla, bortkopplad från verkligheten? Ja tycker nog en del. Många kommer fortsätta snacka om ”irl” och ”på nätet”. Nej säger jag. Det som skrivs på internet påverkar vardagen utanför. Det som skrivs där kan få ödestigra konsekvenser. Vi kan inte tillåta hat på internet bara för att det inte är något som sägs öga mot öga. Det är dags att vi på allvar ser internet som en del av vår vardag och därmed agerar mot hatet på samma sätt som vi skulle reagera om någon i fikarummet önskade livet ur någon!

Att vara tjock är något helt annat än att känna sig tjock.

Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.

För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.

Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…

whisperCitatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.

När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*

fat bingoI diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?

Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.

Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.

fat wommen

Sagan om ett barn, del 2

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Kvinnor och antivaxx

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.