Kategoriarkiv: Feminismen

Är någon kamp för liten att föra?

I den så kallade ”internkritiken” diskuteras det ofta kring vilka frågor som får mest fokus, och om det skulle finnas frågor som är för små att bry sig om. Att göra fittkonst, synliggöra mens eller prata om att våga vara osminkad hånas lätt som ”oviktiga” frågor och en kamp som inte är värd att ta seriös.

Mer luttrade feminister tittar lite nedlåtande mot de som känner sig modiga i att de bär ett snippsmycke och frågar varför de inte snackar om våldtäkt istället? Varför kör Nyhetsmorgon ännu en kampanj om att våga vara osminkade och om separata badtider när de faktiskt hade kunnat lyfta konsekvenserna av kass förlossningsvård eller kvinnomisshandel? Den nedlåtande attityden mot ”fel” frågor har ett enda budskap: Ni bryr er inte om det jag finner viktigt så ni gör fel.

Nu kan jag för all del själv känna mig trött ibland på fokuset kring snippor och mens, eller smink och rakade/orakade armhålor. Frågan jag ställer mig är dock: Vem tjänar på att jag gör offentliga poänger på att håna dessa frågor, håna andra feministers kamp? Ju mer jag granskar dessa strömmar, ju mer jag tänkt kring det hela har jag lagt märke till att det hela verkar handla mycket om ålder.

130614_5e69z_rci-statusquo-karencho_sn6351

De som hånar är ofta äldre feminister, de som står för den sk. ”fåniga kampen” är ofta yngre, nykläckta feminister. Vad vi får är dels ett åldersförtryck, dels ett kunskapsförtryck. De äldre feministerna har haft tid att mogna i sin feminism, utveckla den och sin analys (med vissa undantag för all del, somliga utvecklas aldrig), medan de yngre just håller på att lära sig och därmed fokuserar på frågor som står dem närmast.

Jag tycker inte det är så konstigt att det bland 15-20 åriga nyblivna feminister finns ett stort fokus på frågor som rör yta, med tanke på att skönhetsindustrin och utseendehetsen är hårdast mot denna grupp. När en fortfarande är fast i föreställningen att mens och snippan inte skall omtalas och är skamligt är det heller inte märkligt att finna det oerhört befriande att få tala om sådant. Vara öppna med att en har mens, gillar sin fitta och att ha sex.

Borde inte vi som varit med i gamet lite längre kunna tillåta nyblivna feminister att ha en ytlig analys, att ha fokus på ”små” frågor som ändå är viktiga för dem? Jag tänker att en djupare feministisk analys kräver tid, det kräver tålamod från de som kommit längre och det kräver att folk orkar undervisa en. Att komma med förmaningar och pekpinnar kan skrämma bort de som just börjar förstå vitsen av feminism, att få börja i det lilla kan ge modet att orka engagera sig i det större på sikt. Bara vi ger utrymme till att växa in i feminismen och slutar kräva att alla skall ha en perfekt analys från dag 1.

Dessutom hänger det stora och det lilla ihop, så ingen kamp är onödig. Vi som anser oss kommit längre kan ju fokusera på de stora frågorna istället för att lägga energi på att tala om för andra feminister att deras fokus är på för fjuttiga problem. Antifeminister skriker ”orka se detta som ett problem, så töntigt!” så det räcker, vi behöver inte göra samma sak. Utöver det kan det vara rätt avslappnande att ibland få fokusera på enklare frågor och bara ge varandra allmänt peppande utan att hela tiden tänka ”är detta verkligen ett problem i förhållande till könsstympning och våldtäkt?”.

menarewrong

Feminister på löpande band bränner ut sig i kampen eftersom vad vi än gör är det aldrig bra nog. Det står ständigt någon och påtalar att fokus är fel, att det finns viktigare saker att bry oss om. Så låt oss inom feminismen stötta varandra, låt nybörjarna ta de enkla frågorna och växa in i de svårare med vårat stöd, istället för vårat hån. Låt människor föra en kamp de orkar med, istället för en kamp som skall se ”rätt” ut för utomstående. Tycker du att det saknas diskussion om ett visst ämne, var den som startar igång den diskussionen istället för att klaga på att andra gör fel.

Vi har inte ett problem fören alla bara bryr sig om ifall armhålor är rakade eller ej, och där är vi verkligen inte idag. Tvärt om stöts och blöts större frågor såsom hederskultur, våldtäktskultur, kvinnomisshandel etc hela tiden. Vi har utrymme för ”fåniga” frågor också. Med andra ord: Live and let live.

Sprickorna blir vårt fall.

Internkritik. Smaka på ordet. Det används ofta idag. Ibland känns det som att allt vi i vänstern gör är att bedriva internkritik. Jag skulle säga att det blivit en sådan synonym sak med vänstern att högertroll lätt kan sabba i kampen genom att utge sig för att vara vänster och sedan bedriva ”internkritik”. För faktum är att internkritiken ibland höjs så mycket som en av de viktigaste delarna i kampen att den tar helt absurda former. Mitt i en debatt mot en SDare kan hela trådar derailas när olika personer som alla är på vänstersidan istället argumenterar ordval, eller bristande intersektionalitet.

Nog för att allt sånt är viktigt, men fan, nazister patrullerar våra gator, folk misshandlas bara för att de är bruna och svarthåriga. Poliser vägrar tala om rasistiska motiv och nyheter kallar det för ”invandringskritik”. Är det då verkligen rätt fokus att köra med ”internkritik” och starta debatt om huruvida det är okej att kalla rasister för äckliga, om det är funkofobt att säga att en situation är ”helt sjuk” eller om det är appropriering att använda en feministsymbol med knuten näve.

Högern har ett alldeles för lätt jobb just nu. Medan vi i vänstern är upptagna med att bråka om vem som lyckas klämma in flest vinklar på en och samma fråga har högern fullt upp med att skapa misstänksamhet mot de redan utsatta, agitera för att ökade klyftor är vägen att gå och att allt egentligen bara är invandringens fel.

Detta klimat ger inte utrymme för att göra fel, det ger inte utrymme för att lära. Folk vågar inte yttra sina tankar i rädsla för att råka använda fel begrepp och bli utmålade som onda. Samtidigt är det i diskussion och samtal som vi verkligen har möjlighet att utvecklas, med dagens situation inom vänstern dödar vi möjligheten att locka nya att joina oss och de som redan är med skräms bort.

barn_i_ring_400

Titta in i valfri kommentatorstråd på tex Nyheter24 där SD svansen härjar. Kolla hur de förhåller sig till varandra. Om de inte håller med håller de käft, eller svarar kort att vad en annan SDare gör eller sagt inte talar för alla inom SD. De är samtidigt enormt snabba med att stötta varandra utåt, skriva att folk har bra åsikter/säger rätt grejer/fattat ”sanningen” oavsett hur den framförs. Ilska och hat riktas mot de som är ”PK”. De har helt enkelt en tydlig fiende utmålad för sig och inför andra gör de gemensam sak mot denna fiende.

Det känns läskigt att säga men här tror jag vänstern har en hel del att lära. Vi måste inte hålla med varandra, ibland går folk riktigt över gränsen och det skall inte tolereras. Men däremellan, bör vi inte bli bättre på att öppet stötta varandra? Att faktiskt säga till varandra när vi tycker nån gjort nått bra, istället för att bara tala om när vi tycker nån har fel?

Jag tänker att vi måste lämna öppet för att lära, att ge folk en chans att tabba sig och sen göra rätt. Att först när en person visar att de inte tänker lära om, att de inte vill lyssna DÅ kan vi ta kritiken öppet, ta avstånd eller säga att nej, jag accepterar inte detta. Fram tills dess, kan vi inte satsa på att vara snällare och framförallt visa en enad front, en stöttande front som människor kan känna att de vågar söka sig till? Hos rasisterna är gemenskapen a och o utåt, de interna konflikterna håller de borta från insyn av personer som kan lockas att joina dem. Det finns för och nackdelar med allt, men sett till hur situationen är just nu verkar det vara ett vinnande koncept.

Jag vill poängtera igen att ni för missförstå mig rätt, internkritiken bör inte upphöra, men vi bör bli bättre på att välja tidpunkt och kontext för när den är rimlig att framföra. Det gäller i synnerhet för de vita feministerna med makt. Ska vi kunna putta den här bussen som är samhället upp ur det höger-rasistiska dike det kanat ner i måste vi jobba ihop. Sen skiter jag i om det sker genom separatism för att slippa tjafsa med privilegierade utan koll eller i blandade grupper men kan vi inte ens enas om en gemensam riktning utåt i de mindre grupperna är det verkligen kört.

buss

Förtrycket skiter i din identitet.

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Vad är egentligen feminism?

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.

Kritisera mera, men lyft andra också.

Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.

Jämställdhet = Manlighet?

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.

Omfamna objektifieringen?

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Vad hände med pop-feminismen?

Jag har funderat lite på vilka kvinnliga kändisar det finns idag som anses vara feministiska, eller iaf värdig att ha som feministisk ikon även om de inte själva är uttalat feminister. De jag kommer på och som mycket debatt cirkulerat runt är Beyoncé, Emma Wattson, Jennifer Lawrence, Kim Kardashian och vår egna Isabella Löwengrip. Ibland men rätt sällan kvalar Rhianna också in. Är detta vad kändisvärlden har att erbjuda i feministisk väg? Jag vet inte men känns det inte ganska lamt? Är vi tom så svältfödda på feministiska kändisar att en uttalad antifeminist kan ses som feministisk ikon? (Jag tänker här på Isabella) Seröst alltså är detta det bästa vi kan få till?

Jag ser en hel del problem med att ha dessa som feministiska idoler, i synnerhet Isabella som faktiskt aktivt motarbetar feminismen. I mångt och mycket verkar pengar och makt vara viktigare för att ses som feministisk idol än faktiska åsikter. Har vi verkligen sjunkit så långt ner i det liberala träsket att pengar och status är allt vad vi bör kämpa för? Jag vill inte låta som en gammal tant, men var inte de feministiska popidolerna i sluter av 90 – tidigt 2000 tal aningen mer…. ja, feminister?

Jag tänker tex på Christina Aguileras album Stripped som kom när jag gick i högstadiet. Med låtar om att själv välja sin sexualitet vare sig en vill ha sex med många eller få. Där hon i musikvideon till ”I am beautiful” hade med ett samkönat par som kysser varandra, något som var en rejäl chock och ansågs enormt stötande. Eller där hon, ca 10 år innan Lilly Allen sjunger om hur det är att vara ung kvinna i musikindustrin (och dessutom gör det utan rasism i musikvideon). Eller TLC, gruppen som sjunger om snubbiga snubbar och hur en undviker dem, som kritiserar skönhetsidealen och vad de gör mot unga tjejer (i en grymt stark video! Jag lägger länk i slutet av inlägget), som själva inte var rädda att krossa normerna genom både utseende och beteenden. Eller Missy Elliot som vänder på steken i sina låtar och rappar om män som objekt, till för att få henne att må bra, och skarp kritik mot smalhets m.m. (F.ö nått så ovanligt som en icke normsnygg kändis som snackar om att det går att gå emot skönhetsidealen). Kan ju även nämna Kelis vars texter bla handlar om att bryta upp från män som inte behandlar en på ett schyst sätt. I filmen fanns tex Queen Latifah, förvisso fortfarande aktuell i filmer men den feministiska delen av det hon gör verkar ständigt glömmas bort.

Var är dessa ikoner idag? Var finns feministerna inom film och musik som inte bara i en eller ytterst fåtal låtar/filmer har något sånär feministiskt språk utan som gång på gång ger ett feministiskt budskap? För även om ingen feminist kan vara perfekt, och ingen människa gör alla rätt, kan vi verkligen hylla någon som i sin musik låter sin man rappa om att misshandla henne? (Beyoncé) Eller en som utan att reflektera över det ställer upp på att cementera en ytterst skadlig rasism främst riktad mot afroamerikanska kvinnor? (Kardashian)
För att inte tala om att hylla någon som skrivit stt feminismen inte ens behövs! (Löwengrip) Eller ”feministen” som tycker vi måste fokusera på männen och att lättklädda tjejer visar för mkt för att vara sexiga…. (Wattson) Kan vi verkligen försvara fatshaming och transfobi med att en kändis inte vill snacka om sin klänning på röda mattan? (Lawrence)

Jag tycker även att mycket av dessa idolers feminism (med undantag för Wattson och ev Löwengrip) cirkulerar kring att få vara så lättklädd som möjligt och skaka så mkt rumpa som möjligt. Vilket de givetvis ska få, om det är vad de vill. Det jag stör mig på är att feminism idag rent modemässigt fått en norm i att lättklätt=bra. De som inte vill klä av sig och drop it like its hot ses som pryda, bakåtsträvande och i vissa fall som anti feminismen. För mig är liksom feminism att få göra som en vill. Jag vill inte uppmanas att bränna BHn eller slänga kläderna för att dansa runt på ett disco i feminismens namn. Den som vill göra så ska göra så och ingen jävel har rätt att ifrågasätta men tro inte att de som avstår är fast i patriarkatet. 

Vad jag nog mest tänker kring det hela är att dessa feministiska idoler är så enormt ofarliga. I synnerhet för den vita medelklassiga cisfeministen (som trots allt har mesta makten i den feministiska rörelsen än så länge). De pratar inte om rasism, de nämner inte CA, de lyfter inga transfrågor eller socialistiska klassperspektiv. De utmanar helt enkelt extremt få normer och de normer de trots allt bryter görs på sätt som vita feminister kan köpa alt låta lufta lite unken rasism runt och få känna sig duktiga. Ofarliga, som sagt. Aningen provocerande som värst.

Min sista fundering i detta spår just nu blir denna:
Hur mycket problem kan vi egentligen se förbi bara för att kunna skapa idoler att hylla som feminister? Jag vet att de artister jag räknat upp från min ungdom såklart har sina problem, men nån stans känns det ändå som att de stod för mer saker, viktigare saker, än pengar och materiellt hög status. Jag återkommer till min ursprungliga tanke, är det så ont om feministiska kändisar idag att nästan vad som helst duger?

(Videon till TLCs magiska video finner du här: https://www.youtube.com/watch?v=g2gy1Evb1Kg

OBS! Videon jag länkar är den censurerade versionen, trots det vill jag varna för innehåll som kan vara triggande vid ätstörningar! )

Madonnan, horan och rasismen.

Det finns en tydlig ram för hur kvinnor i samhället tillåts uttrycka sin sexualitet. Mycket av de föreställningar som råder baseras på tänket om madonnor och horor. Madonnor är den typ av kvinna som anses lämpad att gifta sig med, som inte klär sig för sexigt, som inte har för många sexpartners i livet (helst inte mer än 1) och på olika sätt lever upp till myten om den sedesamma kvinnan. Horan är den totala motsatsen och anses förkroppsliga allt det män påstås inte vilja ha hos en kvinna. Den ”perfekta kvinnan” anses vara ett mellanting, madonna i det vardagliga och hora i sängen. Denna syn på kvinnor som passande i antingen facket madonna eller facket hora är sällan något det talas helt öppet om i samhället ,men är närvarande normer ändå. I uttalanden som att någon bör tänka på sina kläder för att inte dra till sig ”fel sorts män”, ge ”fel intryck” eller dyl är ett sätt att cementera tänket om horor och madonnor. Sällan blir dock denna samhällsnorm så tydlig som i våldtäktsdomar.

Jag tänkte dock tala om rasismen som finns inbyggd i dessa föreställningar om kvinnlig sexualitet. Denna del talas det ännu mindre om men blir allt för uppenbar om en ser till hur vita och rasifierade kvinnor framställs i populärkultur. För att ta ett exempel som många nog kan känna igen, serien Game of thrones. Både i böckerna och i TV serien får vi gång på gång möta horan och madonnan. De vita kvinnorna är madonnorna, de som inte har sex frivilligt utan våldtas. Å de fåtal vita kvinnor som har sex friviligt och njuter av det blir straffade förr eller senare. Exempelvis Cercei som för det första är pervers då hon har sex med sin bror, men som även straffas i TV serien genom en våldtäkt. Vi har Daenerys som njuter av att ha sex med Drogo men straffas genom att både Drogo och hennes efterlängtade barn dör. De kvinnor som däremot ständigt porträttera som sexuella, promiskuösa eller bara rent allmänt ständigt i sexuell position är de rasifierade kvinnorna. Exempelvis alla kvinnorna i Khalasaret som dansar runt i bara bröst och kan tas av vilken man som vill (något som beskrivs rätt detaljerat i böckerna). Vi har även Shae vars sensuella mystik på grund av icke vitt ursprung ständigt poängteras i både böcker och serie.

Denna syn på vita kvinnor som madonnor och rasifierade kvinnor som horor är en rest från kolonialismen. När vita ”upptäckte” andra kontinenter och fann kvinnor som hade större sexuell frihet än de vita kvinnorna uppstod vissa krockar, inte bara på grund av kvinnornas sexualitet utan även de rasifierade männens. De rasifierade utmålades som djuriska, deras sexualitet som något som borde tyglas och de stämplades som ociviliserade. Denna sexualisering av rasifierades kroppar finns kvar, och det finns fortfarande en tro på rasifierade som mer sexuella och framförallt frigjorda i sin sexualitet.

Dessa tankar leder till att rasifierade ofta anses aldrig kunna vara annat än ”horor”,  oavsett hur de är klädda, oavsett hur de beter sig finns det ständigt en tvivel om att de inte egentligen är sexuella galningar. Ofta visar det sig i en form av fetishering av rasifierade personer. Vita som talar om hur de vill ha sex med nån från det eller det landet för att de ”hört” att personer därifrån är vilda i sängen. Samtidigt bibehålls en tanke om att vita kvinnor som lever ut sexuellt förtjänar att straffas, de anses inte behöva bemötas med samma respekt eller tas lika seriöst som ”madonnorna”. I slutändan skapar detta en dubbelbestraffning som ingen kan komma vinnande ifrån.

Rasismen som utmålar rasifierade som mer sexuellt frigjorda och vilda och därmed mer ”djuriska” bidrar till synen på rasifierade som lite mindre värda. Att vi inte kan betros med samma ansvar och ges samma respekt som vita. Den sexism som ofta drabbar vita kvinnor drabbar rasifierade kvinnor men med extra rasism på toppen (dock inte sagt att det ena är värre än det andra). När det talas om hur kvinnor sexualiseras i patriarkatet är det dock viktigt att tänka på att denna sexualisering skiljer sig mellan rasifierade och vita kvinnor. För många vita kvinnor handlar det om rätten att vara sexuellt utlevande, om rätten att klä sig för sin egna skull utan att stämplas och bemötas som en ”hora”. För rasifierade kan det däremot många gånger handla om att få vara sexig och sig själv utan att bedömas utifrån de vita rasistiska ramarna. Att helt få äga sin sexualitet utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån den vita normen.

Oavsett ursprung är dock tanken på den ”fallna kvinnan” (aka horan) och madonnan förlegade tankemönster. En kvinnas värde ligger inte i hennes sexualitet, alla är lika mycket värda oavsett antal sexpartners eller sexuella preferenser och att det år 2014 i världens mest jämställda land fortfarande lever kvar en madonna/hora uppdelning är inte annat än skandal.

Alla är vi offer!

En väldigt vanligt förekommande invändning mot hur feminister diskuterar patriarkatet och kvinnor som förtryckta är ”Jag är inget offer!”. Antifeminister å sin sida gnäller ofta om att feminister har en ”offermentalitet” och anklagar kvinnor för att göra sig själva till offer för att andra ska tycka synd om dem.

Denna motvilja både mot att acceptera att andra är offer i vissa situationer eller att själv utpekas som ett offer bottnar i ett förakt för svaghet. Att vara offer anses vara ett tecken på att vara svag, att vara svag är dåligt. Jag ser ofta hur kvinnor slår ifrån sig feminismen med ett ”jag är en stark kvinna, inget offer!”. Denna syn på verklig eller inbillad svaghet är problematisk på många sätt. Att vara svag är inte dåligt, alla är svaga ibland. Att vara svag alltid är inte dåligt, vi är alla olika skapta. Samhället är fel utformat när svaghet inte fungerar inom samhällets ramar, och det är samhället vi bör ändra på, inte människorna. (Föraktet för svaghet ses också i hur sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättningar behandlas)

När det kommer till att vara offer är det inte något en kan göra sig själv till, offer är något en blir genom att utsättas för kränkningar, våld, diskriminering etc av andra. Att feminismen pekar ut alla, men framförallt kvinnor, som offer för patriarkatet gör inte att kvinnor pekas ut som varken svagare än män eller till personer som inte kan ta tag i saker. Att offer skulle vara samma sak som passivitet är en myt. Om du blir rånad är du ju varken mer eller mindre offer för ett rån baserat på hur mycket du slog tillbaka under rånet. Rånad blev du oavsett. Så ser jag också på hur vi alla på olika sätt förtrycks av patriarkatet. Vi blir rånade på vår frihet, vår möjlighet att helt fritt forma våra egna liv, vår chans att vara vem vi vill, se ut som vi vill, älska vem vi vill osv. Att vi slår tillbaka, protesterar eller kämpar för att gå emot de inskränkningar som finns, och många gånger lyckas, gör inte att vi slutar vara ett offer för detta rån.  Vi fortsätter bli rånade, dag efter dag, år efter år, och i detta är vi alla offer. Vissa mer passiva än andra, men lika fullt offer. Att vissa påstår sig inte alls märka av dessa normer, detta patriarkat med sina regler och anser att de absolut får göra som de vill, vara vem de vill kan jämföras med personer som utsätts för bedrägeri där någon under lång tid i smyg norpar deras tillgångar. De märker inte av det, men rånet sker ändå.

För att ta ett annat exempel på hur argumentationen mot att vara offer kan se ut: En kvinna som har ett bra betalt jobb i en hög befattning, välutbildad och med status säger gärna att hon inte är ett offer. Hon har minsann kämpat sig till toppen och det kan alla kvinnor göra om de bara vill.  Här är dock grejen: En kvinna borde inte behöva kämpa hårdare än en man för att nå en högre karriär om hon önskar, vilket är fallet idag. Så gott som alltid erkänner dessa kvinnor själva att de också fått anstränga sig mer för att tas seriöst, men att det inte är ett problem för det är ju bara att tuffa till sig. Att som kvinna fått kämpa hårt men ta sig till toppen ändå är ett lysande exempel på hur kvinnor faktiskt är ett offer för patriarkatet. Ibland tror jag att mycket av invändningarna mot att alla kvinnor är förtryckta ligger i en tanke om att ifall den där kvinnliga VDn som kämpat så hårt för att bli VD är förtryckt så skulle det ta nått ifrån hennes kamp. Att den är lite mindre värd eller något för att vi påpekar att hon är ett offer i patriarkatet. I själva verket är det ju tvärt om. Hennes kamp till makten är ju mer beundransvärd när hon fått kämpa i motvind än den vore om hon bara fått allt givet till henne utan att lyfta ett finger.

Att dessutom just karriärkvinnor med bra anställningar lyfts fram som personer som inte är offer eller förtryckta ger också intrycket att karriär är allt. Har du ett välbetalt högstatusjobb är du inget offer, då är du inte svag = nått bra. Betyder det då att alla andra som inte har dessa jobb är svaga? Nej, givetvis inte. Det finns många sätt att leva sina liv och må bra, att ständigt fokusera på kvinnor i toppen är att göra det väl endimensionellt. Ändå kvarstår: Kvinnan som är VD är lika mycket offer för patriarkala strukturer som kvinnan som städar kontoret.

Vi måste komma bort ifrån tänket att en som offer automatiskt är passiv, svag och oförmögen att slå tillbaka. Att se sig som offer för ett patriarkat eller annat förtryck är tvärt om ett utmärkt sätt att starta kampen att slå tillbaka. Utan att erkänna förtrycken som finns och hur vi drabbas av dem kommer vi heller aldrig att kunna ändra på dem. Vi kanske är offer nu, men vi kan arbeta för att sluta vara det genom att stoppa det förtryck som gör oss till offer.

Så låt oss kämpa!